Arbetsskadade missar ersättning som de har rätt till. Lösningen är att lapptäcket av ersättningar vid arbetsskada samlas i en enda försäkring.

Det anser Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjö, docent respektive professor vid Stockholms universitet, som har analyserat ersättningen vid arbetsskada på uppdrag av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen.

Arbetsskadeförsäkringen är den glömda försäkringen, skriver de båda forskarna i sin rapport. De som skadar sig får nämligen det mesta av ersättningen i form av sjuklön, sjukpenning och sjukersättning, precis som vid vilken sjukdom som helst. Arbetsskadeförsäkringen är bara ett komplement som fyller på sjukförsäkringen på toppen. Till det kommer kollektivavtalade försäkringar, som kan ge ersättning för sveda, värk och bestående men.

Ett så splittrat system är svårt att överblicka, och ofta känner de arbetsskadade inte till alla möjligheter till ersättning. Dessutom har Försäkringskassans bedömning av arbetsskador för bristande rättssäkerhet av bland andra Riksrevisionen.

Arbetsskadeförsäkringen ger inte heller arbetsgivarna några större motiv att förebygga skador. Efter två veckors sjuklön till anställda som skadat sig är de av med problemet – kostnaderna för sjukpenning, livränta, vård och rehabilitering tar någon annan. Att många företag struntar i förebyggande arbetsmiljöarbete (och därmed bryter mot arbetsmiljölagen) ska ses mot den bakgrunden.

Det första som behöver göras för att lösa problemen är att den allmänna, statliga arbetsskadeförsäkringen samordnas med de kollektivavtalade försäkringarna. Forskarna ser två alternativ. Det första är att hela ansvaret, även det som nu ligger på de kollektivavtalade försäkringarna, samlas inom socialförsäkringen. Det andra är att låta privata försäkringsbolag, eller försäkringar som parterna på arbetsmarknaden sköter, ta över hela ansvaret.

Nästa steg är att de ersättningar som sjukförsäkringen betalar till arbetsskadade lyfts in i den nya arbetsskadeförsäkringen. Dit ska sedan även kostnaderna för medicinsk behandling och rehabilitering föras över.

Rapporten jämför med de nordiska grannländerna, där arbetsskadeförsäkringen är helt privat (Finland) eller delvis privat, delvis offentlig (Norge och Danmark), fast obligatoriskt för arbetsgivarna att ansluta sig till. I alla tre länderna är premien till försäkringen differentierad.

Det betyder att arbetsgivare som har få skador, eller arbetar aktivt för att förebygga skador, får lägre premie. I Finland varierar premierna sålunda mellan 0,1 procent och 10 procent av lönen i de större företagen (och mellan 0,3 och 7 procent i de små).

Undersökningar i USA och Kanada tyder på att sådana differentierade premier har effekt på antalet skador. För de nordiska länderna finns inte motsvarande forskning. Men såväl Finland som Norge och Danmark har utgått från att arbetsgivarna påverkas av ekonomiska morötter.

Oavsett vilken modell politikerna väljer anser Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjö att arbetsskadeförsäkringen ska vara en fristående försäkring, utanför statens budget.