Antingen det anbud som är det ekonomiskt mest fördelaktiga eller det anbud som innehåller det lägsta priset. Det är vad svenska myndigheter ska välja när de köper in varor eller tjänster i större mängd, enligt lagen om offentlig upphandling.

Visserligen öppnar lagen för att ta hänsyn till annat, som miljöegenskaper och kvalitet hos det som upphandlas. Men grundbudska­pet är klart: Priset avgör. Framförallt har det ansetts vara omöjligt för det offentliga att ställa sociala krav på företag som anlitas i större skala. ”Marknadens” principer ska råda.

Inte vilka marknadsprinciper som helst, förstås. Man har tvingat fram en marknad där myndigheter måste agera som bara gammaldags nationalekonomer tror att konsumenter gör: genom att endast sträva efter egen ekonomisk vinning. Som enskild konsument kan jag välja att köpa rättvisemärkt och ekologiskt (nåja; åtminstone om jag har råd, och åtmin­stone vissa varor). Men en kommun kan alltså inte välja att anlita ett företag där arbetsvillkoren är bra, om det råkar vara dyrare än att anlita ett företag som inte respekterar arbetsrätten.

Det är ett odemokratiskt slöseri med skatte­pengar. Det har förstås motiverats med att det är billigt: Offentliga institutioner ska inte få använda mer än nödvändigt av skattebetalarnas pengar. Men när kostnaderna blir låga för att man anlitar företag som exploaterar sin personal, är det slöseri ändå. Skattebetalarnas pengar borde inte få gynna företag som motarbetar det väljarna vill ha. Till exempel värdiga villkor i arbetslivet.

I min hemstad, Malmö, förbereder den rödgröna kommunmajoriteten just nu en uppgörelse med det här systemet, vilket LO-Tidningen skrev om redan i höstas. Alla som vinner upphandlingar ska förbinda sig att tillämpa kollektivavtalsenliga villkor, och kontrollera att underleverantörerna också gör det. Malmöpolitikerna vill också kunna utesluta företag som anlitar svart arbetskraft, och kräva att eventuella vinster inte hamnar i skatteparadis.

De svenska reglerna om offentlig upphandling, och den strikta tolkningen av dem, har försvarats med att EU-rätten inte skulle tillåta socialt inriktade upphandlingskriterier. En rättsvetenskaplig rapport häromåret visade att det är väldigt överdrivet. EU-rättens krav är inte alls så långtgående som man oftast har förutsatt i Sverige, och EU-domstolen har godkänt flera fall där myndigheter i Europa har ställt sociala krav vid upphandling.

I Sverige har politiken alltså bakbundit sig själv – och trott att det är EU-rättens fel. Frågan är om det bara gäller upphandlingar? Mot den bakgrunden blir Malmö stads initiativ extra viktigt.

Hanna Pettersson