Hur uppstår totalitarismen?

Hannah Arendt är ungefär lika bortglömd som ständigt aktuell. Hon finns i seminarierum och antologier, hennes namn kan dyka upp på en konferens om USAs finanskris, eller i en tidningsartikel om världsläget efter den 11 september 2001. Men i Sverige är fortfarande några av hennes viktigaste verk oöversatta, framförallt hennes tre böcker om totalitarismens ursprung.

Hon föddes 1906, växte upp i Kants hemstad Königsberg, hon studerade filosofi i Marburg, Freiburg och Heidelberg för den tidens främsta filosofer. Hon arresterades 1933 när hon som judinna engagerade sig mot judeförföljelserna. Hon flydde undan nazismen via Prag, Genève och Paris; hon hamnade sedan i interneringsläger i södra Frankrike, flydde via Spanien och Portugal till USA. Hon lärde sig snabbt engelska och började skriva på sitt nya språk.

Till skillnad från sin filosofilärare Heidegger ville hon inte bli en filosof som bara tänker för tänkandets skull.

Han trivdes bäst i ”tankarnas land” och såg medmänniskor som ”ett strukturellt nödvändigt, men störande element för individens existens”. Arendt delade inte hans uppfattning, tvärtom, för henne var det först i samspel med andra människor som vi blir till. Hon var intresserad av spänningen mellan tanke och handling, mellan filosofi och politik. ”Det är i umgänget med andra vi först blir medvetna om friheten och dess motsats, inte i umgänget med oss själva” skriver Arendt.

Tänkandet kan fungera som skydd mot politiska lögner och klichéer. Man bör alltså se upp med politiska ideologier om de fungerar så att de får oss att avstå från att tänka självständigt. Arendt ville tänka utan ledstång, vara en självtänkare, en Selbstdenker. Det gjorde att hon ofta hamnade i bråk. Hon var för djärv för att vara vis, har någon sagt om henne. Hon ville inte utforma någon teori. Teorier är:

”pompösa masker för förtorkade hjärnor som hoppar omkring på den intellektuella karnevalen. Jag går inte dit. Den uppgift som tar mig i anspråk lyder helt enkelt: att förstå världen och människorna.”

Den uppgiften tar hon sig an genom att försöka förstå och förklara hur mänskligheten kunde hamna där den gjorde under 1900-talet, med förtryck och utsugning i kolonierna, koncentrationsläger i Tyskland och straffkolonier och utrensningar i Sovjet.

Hon börjar med antisemitismen och dess historia, fortsätter med imperialismen för att till sist ta sig an de två totalitära regimerna nazism och stalinism.

Koncentrations- och utrotningslägren förbereddes, enligt Arendt, genom att olika grupper av människor fråntogs sina möjligheter att handla som juridiska personer, som moraliska personer och slutligen som mänskliga självständiga varelser. Lägren placerades utanför den gällande rättsordningen. Genom att göra människor statslösa och rättslösa, genom att beröva dem alla möjligheter att handla solidariskt och mänskligt och genom att eliminera allt spontant handlande i lägren, utplånades vars och ens individualitet.

Genom att först producera levande döda kunde man genomföra en ” vansinnig massproduktion av lik”.

Beskrivningen av dessa processer finns i boken On the Origins of Totalitarianism. Den publicerades under 1960-talet i tre delar, Antisemitism, Imperialism och Totalitarianism. De väckte debatt när de kom, framförallt den tredje delen. Kan man verkligen likställa nazismen och stalinismen? Nej, säger Arendt, men i de mekanismer som leder fram till en totalitär stat, och i de totalitära staternas sätt att fungera finns likheter. Här finns nya fenomen, som skiljer den totalitära staten från tyranniet och diktaturen.

Den totalitära staten skapar en föreställning om utvaldhet, den fyller ett tomrum, ger löften om en mening med livet, en historiskt nödvändig mission. Där finns yttre fiender och inre förrädare som stärker behovet av lojalitet. Ledarna utför en högre plikt och är suveräna i den rollen. Dessa ledare – Hitler och Stalin – drar dock de värsta tänkbara slutsatserna av sina respektive ideologier.

”Det som skiljer dessa nya ideologer från sina föregångare är att det inte längre var ideologins ’idé’ – klasskampen, utsugningen av arbetarna eller rasstriden och värnandet om den tyska rasens renhet – som de fann användbar, utan den logiska process som kunde utvecklas ur den.”

I boken Den banala ondskan utvecklar hon tankarna om hur så mycket ondska kunde vara möjligt, hur den genomfördes till vardags så att säga, och hur den alldaglige Eichmann kunde utföra sådana bestialiska brott. Boken är en redovisning av rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem och dess tyska titel är Eichmann in Jerusalem. Ein Bericht von der Banalität des Bösen.

Boken kritiserades för att den, som man ansåg, förminskade nazismens brott.

Arendt försvarade sig med att det inte förminskade de onda handlingarna, eller människors lidande, att Eichmann framstod som en så ordinär och banal person, tvärtom. Några år senare kunde hon dock medge att hon nog hade litat för mycket människors förnuft. Dessutom var bokens undertitel (ondskans banalitet) för lätt att misstolka. Hon hade för avsikt att beskriva den ofattbara ondskan i sin värsta inkarnation, tanklös och själlös.

Karin Englund