En stad på väg att bli två

Time Sadrija gillar sitt jobb som fastighetsskötare, liksom området Karlslund.
– Det är fina lägenheter och mycket gröna ytor, säger hon.

Landskrona faller isär – liksom de flesta svenska städer.
– Vi vill använda ordet desintegration, säger forskare och efterlyser åtgärder.
Men många Landskronabor har hopp om staden.
– Det är bra här, havet är det bästa, säger invånaren Time Sadrija.

”Kosovo, kosovo, kosovoalbaaan.” Mobilen skränar och hålls upp mot Time Sadrija.

– Va fan är det där? säger hon.

Kollegan skrattar, säger att hon måste lyssna vidare.

– Vet du vad raljera betyder?

Jodå.

Det är gruppen Joddla med Siv som raljerar med nazister, berättar han. Sången handlar om en nazist som ”djävlades med alla i sin bygd”. Time ler och skakar på huvudet, fortsätter skämta. De skojbråkar rätt mycket, här på jobbet, säger hon.

I början, för åtta år sedan, var det tystare. Time Sadrija satt och lyssnade, kände sig dum och blyg. Hon hade varit arbetslös i Sverige i tio år, och i Kosovo hade hon varit hemmafru; virkat, stickat, vävt mattor.

Att hon skulle bli fastighetsskötare fanns inte på kartan.

Så tar hon några strömbrytare och går ut till sin trehjuliga cykel med verktygslåda och drar iväg.

Nu kan hon alla ord som behövs i jobbet.

Ordet miljonprogram känner hon däremot inte igen. Karlslund heter området: ”ganska nya, fina hus, det är grönt och öppet”, beskriver hon.

Här skulle hon kunna bo, om det inte vore för jobbet.

Bor gör hon på Öster, i ett centralt hyreshus. På en gård med en riven mur, en riven barriär.

När ett forskarteam på 15 personer från Linnéuniversitetet under ledning av professor Tapio Salonen i slutet av 00-talet lade Landskrona under lupp, såg de platsen som representativ för samhällsutvecklingen i Sverige i stort. Men vissa fenomen och processer, som pågår i de flesta andra svenska städer, var förstärkta i Landskrona.

I det vakuum som uppstått efter industrisamhällets död – 1960 var Landskrona Sveriges tredje största industristad – med hög arbetslöshet, låga utbildningsnivåer, stor andel personer med långvarigt försörjningsstöd, hög brottslighet, en uppdelning i rika och fattiga områden, har föreställningar om ett ”vi” och ett ”dom” bildats. Staden sönderfaller i olika beståndsdelar, visar forskarna i boken Hela staden, som blev klar förra året.

Planarkitekten Harald Klein kal­lar Landskrona för en oslipad diamant. Det finns mycket fint och mycket att göra. Sedan ett år arbetar han med att ta fram en fördjupad stadsplan och en strategi för vidare stadsbyggnad.

Om Karlslund, där Time Sadrija jobbar, säger han att det är problematiskt på samma sätt som andra 60- och 70-talsområden som byggdes för att fungera som egna enheter. Men också att det har mycket fint att ge staden.

Mer specifikt för Landskrona är att det också finns bostadsområden i centrum, med hus byggda på 1920- och 1930-talen – bland annat ritade av dåvarande stadsarkitekten Frans Ekelund – som har fått låg status.

Och det är här som kärnan i forskargruppens arbete ligger.

Staden kännetecknas av desintegration, att den inte längre håller samman som social och funktionell enhet. Det är ett bättre begrepp än utanförskap – som stigmatiserar och fördunklar – och bostadssegregation – som bara är ett, om än tydligt, uttryck för desintegrationen, argumenterar forskarna.

När industrin gick i graven blev många hyreslägenheter tomma i Landskronas östra cent­rum. Kommunen skrev i mitten av 1980-talet ett avtal med dåvarande Invandrarverket om att ta emot flyktingar, främst från Balkan och Mellanöstern. Dessa familjer har sedan misstänkliggjorts och fått bära en stor del av den ­”oförtjänta kollektiva skuldbördan” för ”varför det gått så dåligt för Landskrona”, skriver forskarna.

De som har råd flyttar till utkanterna, medan fattiga och personer med utländsk bakgrund bor i hyreslägenheterna i centrum. Vissa stråk i centrum ses inte av alla Landskronabor som det naturliga centrumet. Bland pittoreska gränder i cent­rum finns igenbommade butiker, och en hel galleria är stängd.

Längs kusten norrut finns pittoreska Borstahusen. Där vill politikerna bygga 1 500 bostäder för att vara lika attraktiv som Lomma och Höganäs när nordvästra Skåne växer så det knakar.

Välbärgade nya invånare ökar skatteintäkterna och därmed möjligheterna att förbättra slitna områden i innerstaden, resonerar stadens borgerliga styre.

Som en del kan det vara bra, men om det blir enda lösningen riskerar staden en ökad polarisering, anser Tapio Salonen.

Harald Klein tycker att forskningsprojektet Hela staden har tillfört viktigt kunskap. Han framhåller forskarnas linje: Nybyggnationen i norr är bra, men det behövs också åtgärder för centrum. Synpunkter från invånarna ska samlas in:

Ska man bygga utåt, inåt, förtäta i viktiga stråk eller på en mängd olika punkter? Kan man förändra arkitekturen genom att ändra den mentala bilden av staden?

– Kan man bryta tankemönster kan man också förändra synen på var och hur det vore bra att bygga, säger Harald Klein.

– Utmaningarna för stadsplanerare är att få bort barriärer, skapa mötesplatser och minska desintegrationen. Jo, vi vill fånga upp forskarnas begrepp.

Rapporten, ännu en tjänstemannaprodukt, ska snart upp i byggnadsnämnden.

På kafé 261, enligt hemsidan Landskronas skönaste mötesplats, ”med influenser från cafélivet i Europa” på Rådhustorget sitter en kvinna och drar ut på sin coca-cola. Hur hon har det? Jo, det är bra men lite ensamt, säger hon.

Bakom disken serverar ägaren Jonas Westerberg två män. De pratar om kylan, mångas samtalsämne den här januaridagen:

– Jag hoppas på snö, som när man växte upp, säger en av dem.

Och så sätter de sig vid bordet och övergår till att prata bosniska med varandra.

32-årige Jonas Westerberg säger att han nog var lite rädd för det okända tidigare. I skolan fanns två utlandsfödda, nu är det naturligt för ungdomarna att ha kompisar med ursprung i andra länder, säger han.

– Jag har fått en större insikt. Och en annan bild av Landskrona sedan jag öppnade det här kaféet för fyra år sedan. Det finns tro på staden nu, säger han.

Gamla kompisar flyttar tillbaka, talar inte illa om staden ”innan någon annan gör det” längre.

Trots tomma lokalerna i cent­rum är Jonas Westerberg optimist. Han berättar om fyra stora kedjor som öppnat de senaste åren.

– Även om alla inte gillar kedjor så visar det på bättre självförtroende.

Time Sadrija trivs och tycker att Landskrona är fint. Vad är bäst? Havet, svarar hon snabbt. Någon främlingsfientlighet har hon, som kosovoalban, inte fått känna på. När hon först flyttade till Öster fick hon dock höra att där skulle man inte bo. Det var ett problemområde.

Men när kommunala bostadsbolaget Landskronahem tog över från hennes privata värd stannade hon.

Så kom hon också med i ett kvartersprojekt: Svenskundervisning på hemmaplan på förmiddagarna och arbete på gården på eftermiddagarna.

Några skulle få jobb, och det fick Time Sadrija. Hela kvarteret höjdes också, från en låg nivå ökade självförsörjningen i området och tio år senare ligger den kvar på en hyfsad nivå, enligt Landskronahem.

Tidigare hade grannarna knappt hejat. Barnen bråkade och kastade ibland saker över den mur som skiljde gårdarna åt. Time Sadrija visar bilder på hur den knackats bort, hur gården blev tillgänglig för alla.

Om somrarna dricker de kaffe ihop, äter mat ute, umgås.

– En tjej från Göteborg flyttade hit, hon berättade att hon kände sig ensam. Det ska du inte göra, sa jag, här umgås vi, berättar Time Sadrija.

Men så blir hon lite bekymrad.

– Såna här projekt, det är dåligt när de slutar. Och det finns många fler kvarter som skulle må bra av liknande insatser, säger hon.