Ett steg till

Prolog:
Slår på min tv,
vad ser jag,
är det inte
en skränande folkmassa,
med påkar och olika tillhyggen.
Dom viftar och trängs,
vad är bytet,
vem är bytet?
Det här måste jag se.

Famlar efter mina glasögon.
är det romer man angriper,
är det från Italien,
kanske Grekland,
kan det vara i Malmö?
Var fan har jag lagt mina glasögon?
Åldrandet är ett helvete.

Nu, här glasögonen,
nu ska jag se.
Fan, det är ju 68:an
Sveavägen, arbetarpartiets centrum,
nej, inte det nya,
det gamla.
Vad pågår?
Vad händer?

1.
En skog av kamerastativ
reser sej över människors huvuden,
där framför porten,
se, en sosse försöker ta sej ut,
Alla kastar sej över honom
med sina tillhyggen.
Skrikande i kör:
”Sitter Juholt kvar?”
Ropen ekar ända bort mot
Sergels torg och fria talares tribun,
Ingen kommentar, svarar sossen,
han försvinner
bortåt Olof Palmes gata.

2.
Fan, skriker en journalist,
och höjer hotfullt sitt stativ.
Här har vi stått i tio timmar,
nu vill vi ha svar,
när avgår han? Juholt?
Men sossen har försvunnit
i snömodden.
Kommer Juholt inte snart,
det är kallt som fan här
på Sveavägen.

3.
Där mitt bland alla stativ
kameror, inspelningsapparater,
vad ser jag?
Där mitt i hopen skymtar en arbetare,
det måste vara ett misstag,
hur har han hamnat där?
Ensam bland främmande,
arbetaren har ett plakat,
vad står det?

4.
Jag ser dåligt, det är så mycket i vägen,
nu ser jag.
”Stanna Juholt, arbetar stöd
vi behöver Håkan bråkan.”
Där,
ensam arbetare
trängd,
av tredje statsmakten,
som likt gamar,
kräver sitt byte.

5.
Det står något mer
på arbetarens plakat
”Det finns fortfarande de som tror på Juholt.”
Stod det så?
Jag kanske läste fel,
det är trångt på Sveavägen.
Vad ska man tro,
vad kan man veta?

6.
Jag byter glasögon,
tittar i tidningen.
16 partidistrikt stöder Juholt
2 vill hans avgång. 4 vill inte uttala sej,
3 ej nådda.
Arbetaren utanför partihögkvarteret,
var han kanske inte ensam
finns det fler,
kan det finnas fler som han,
arbetaren?

7.
Håkan måste vara ett misstag,
menar motståndarna.
Hundarna får vittring,
drevet sätter i gång,
tidningarna skäller,
dreglet stänker
vida omkring.
Partifunktionärer ser
nya möjligheter,
för egen del.
Jag känner ett lätt illamående.

8.
Jag sitter i min soffa,
läser mina tidskrifter,
Sverige har kastat neutraliteten över bord.
För krig i Afghanistan,
dödar talibaner,
Talibaner som aldrig dödat
några svenskar i Sverige,
vad ska afghanerna tänka om oss?

9.
Är det inget som borde intressera
dom med sina stativ på Sveavägen?
Eller är det inte viktigt?
Arbetslösheten är den högsta på länge,
inte intressant?
Säljer det inte tillräckligt med tidningar?
Alla privatiseringar,
utförsäljningar
av äldreboenden,
Tågen, sjukhus, skolor,
resultatet,
misär.
Av föga intresse?

10.
Kommer att tänka på en general
som efter en statskupp
höll presskonferens:
”När vi tog makten stod vi inför en avgrund,
vi har tagit ett steg framåt.”

Epilog:
Mötet på Sveavägen avslutas.
Juholt åker hem till Oskarshamn.
Vad ingen vet
är att Juholt är tvingad att avgå,
det har varit omröstning
i verkställande utskottet.
Juholt vill tillkännage sitt beslut
hemma i Oskarshamn.
Det kommer dagen därpå.

Nu springer de som tvingat Juholt
att avgå till pressen.
Man berömmer Juholt för hans kloka beslut,
man räknar upp hans förtjänster,
detta gör dom
samma personer som dagen innan
tvingat honom att avgå.
Steget mot avgrunden
är inte långt borta!
Jag tar av mina glasögon,
jag vill inte se mer,
Mitt illamående har tilltagit,
kanske har jag ätit något olämpligt.

Arne Andersson