13 april 1889

Stockholm på malmarna vaknar tidigt. Redan klockan sex börjar den levande strömmen röra sig nedför Götgatan, tränga ihop sig på slussbroarna och sedan förgrena sig i gator och gränder för att åter hopträngd, efter att ha avlämnat och mottagit element, passera Norrbro och Wasabron och rinna bort i de sista förgreningarna på Norrmalm. Denna ström, som alltid bibehåller sin självständighet i mot- och sidoströmmar, växlar utseende, hastighet och styrka med olika tider. Först rinner han så småningom upp från de avlägsna delarna av Katarina och Maria och flyter fram med regelbunden tröghet som en slättflod, Hans sammansättning är enformig. På trottoaren murare, timmermän, hantverkare och fabriksarbetare. I gatan bryggare-, bagare- och arbetsåkdon. Denna ström kommer plötsligt på slaget och rinner bort på en timme. Därefter blir han brokigare och hastigare. Klockan åtta hoppar han ned från Götgatsbacken som en bergsström och bryter sig i skum vid Sörmlandstorg och Slussbron. Nu har även hans sammansättning undergått förändring. Det är inte en klass längre utan en massa. Det är icke liv längre utan feber, icke arbete utan kamp. Individerna se ut att vara av en annan natur, en annan race än de förra. De ha icke blott en ändpunkt på sin väg utan ett mål, de drivas icke framåt utan dragas. De ila förbi varandra som om det vore eldsvåda eller kapplöpning och ha en uppövad färdighet i att slingra sig fram utan att törna emot varandra. Mellan nio och tio inträder strömmaximum, feberkrisen. Vid middagstiden är det jämn upp- och nedström.

(Ur skissen ”Sista avlöningen”, 13 april 1889)

Axel Danielsson