Diskussionsinlägg vid seminariet ”Arbetarens arbete”, ABF Göteborg, 21 januari 2012.

Arbetets kärna är inte verksamheten, utan utbytbarheten. Inte vad man gör, utan att nån annan precis lika gärna skulle kunna göra det – eller göra nånting helt annat istället.

Det är utbytbarheten som definierar arbetet som arbete, och arbetaren som arbetare. Inte ansträngningen. Inte heller yrkesskickligheten.

Je est un autre, slog poeten Rimbaud fast, och använde tredje personens verbform istället för det sedvanliga Je suis un autre. Alltså inte bara ”Jag är en annan”, snarare ”Jag, det är nån annan”. Främlingskap, inte förvandling. Eller i Rimbauds fall kanske främlingskapet, accepterandet av främlingskapet var en förutsättning för förvandling. Att definiera sig som ”en annan” för att kunna, kanske bli sig själv, eller åtminstone ha möjligheten.

Har ni tänkt på hur i gammal Stockholmsslang, och vissa gamla humorfilmer, det är möjligt att istället för ”jag” omtala sig själv som ”en annan”. ”En annan har jö gänga se å fixa me båten, sirrö.” Vilket extremt underligt språkbruk det där är. Säkerligen en direktöversättning av det motsvarande ”mandrom” på romani, som ju ligger till grund för så mycket svensk slang, men likafullt ett extremt underligt språkbruk. Som om det fanns ett förbud mot att säga ”jag” i vissa situationer, ett tabu, eller som i japanskan minst sex olika ord för ”jag” beroende på relationen till den man talar med.

Rimbaud kan nog knappast hållas ansvarig för det här bruket av ”en annan”, även om myten hävdar att han en gång besökte Sverige som cirkusarbetare. Däremot har det säkert med klasserfarenheten av utbytbarhet att göra.

Min morfar Emil, tidigbagare på KPS i Sundsvall, omtalade gärna sig själv som ”Anchon”, utskrivet i skrift ”Andersson”. När han hamnade på sjukhus sista gången med lunginflammation, 90 år gammal, konstaterade han: ”Nu är det nog slut me Anchon.” Morfar var så mycket socialdemokrat att det har satt sig i arvsmassan hos oss efterlevande. Aldrig att han skulle ha kunnat tänka på sig själv som utbytbar. Om ingen kommer mitt i natten och sätter degarna blir det ju inte särskilt mycket bakat sen den dan. KPS-bageriet var dessutom vårt eget, ägt av kooperationen. Emil visste sitt värde som arbetare och fick vara med om att se det värdet växlas in i politisk makt under 1900-talet. Vad han skulle ha sagt om utvecklingen efter 1978, i samhället eller i partiet, kan jag bara meditera om. Liksom vad han skulle ha sagt om att jag står här i Folkets hus och säger att arbete definieras av utbytbarheten och inte av ansträngningen.

Han och jag skulle få gå tillbaka till när han kom in på arbetsmarknaden innan storstrejken, när internationell kapitalism och arbetskraftsöverskott gav arbetsgivarna ett orimligt övertag, inte alls olikt hur det är nu i många sektorer av samhället och stora delar av världen. Passade det inte kunde man dra vidare och lämna sin plats till nån annan som bättre förstod att uppskatta den.

Men, morfar, det är annorlunda nu. Och det är därför jag sätter utbytbarheten i främsta rummet när jag har blivit ombedd att säga nånting om arbete och litteratur.

Plats är ett så gammaldags ord. Det finns nästan inga platser längre som kan definiera arbetet och arbetarna. Det finns nästan bara tillfälliga positioner av kortvariga anställningar som uppstår i ett abstrakt, mångdimensionellt rum: i korsningspunkterna mellan individernas livslopp, marknadens krav och inte minst företagens och organisationernas snabba föränderlighet. Morfar Emil hade verkligen en plats vid degblandaren på KPS vid Landsvägsallén, lika trygg som kåken på Karleriksgatan var innan kommunen exproprierade den för att bygga ett hyreshusområde. Han hade en plats och ordet ”plats” betydde också ett säkert arbete fram till folkpensionen, och för morfar en grundval för att på fritiden vara med om att bygga ett bättre samhälle. Han hade aldrig några förtroendeuppdrag eller så, men han var aktivt med. Utbytbarheten fanns där som latent hot, särskilt under trettitalskrisen, men den var aldrig en ram, så som den är i dag när alla framför allt bevakar sin position i väntan på att flytta till en annan position som sen bara i yttersta undantagsfall blir till en plats.

Och vad kan litteraturen och konsten åstadkomma i ett sånt samhälle byggt på tillfällig positionering utifrån omständigheter man inte själv rår över särskilt mycket? Om morfar hade bageriet KPS som riktpunkt, så behöver dagens arbetstagare snarast GPS för att orientera sig i arbetslivet. Och vad blir det för litteratur av det? Eller för att göra frågan mer överhängande och konkret: Hur ska jag tänka när jag inom kort blir kulturredaktör på en tidning som byter namn till Arbetet efter att i många år ha hetat LO-Tidningen?

Jag vill i mitt redaktörskap utgå från utbytbarheten så som den definierar alla delar av arbetslivet och arbetslösheten. Eller rättare sagt utgå från den klyvnad jag inledningsvis skisserade upp genom att ställa arbetets utbytbarhet mot Rimbauds alteritet – hans annorlundaskap. Je est un autre. Jag, det är nån annan.

Nämligen: Om arbetet inte längre kan utgöra grunden för en självklar identitet, krävs det ett intensivt identitetsarbete för att bli ett subjekt som kan fungera i ett samhälle byggt på tillfälliga positioneringar. Fungera både som människa och som anställd eller anställningsbar.

Vilka omständigheter, erfarenheter och lojaliteter har format mig? Vilka språk, vilken propaganda? Och likadant med alla andra: vad har format dem, vad bestämmer över dem?

Svaren på de frågorna, absolut centrala i en värld av tillfälliga positioneringar, ges med allra högsta tydlighet av litteraturen, konsten, tänkandet – av kulturen. Om vi tänker på kulturen som ett individuellt och kollektivt identitetsarbete i en tid där utbytbarheten håller på att urlaka och utbränna människorna, då återfår kulturen sin meningsfullhet. ”Kultur” ska det stå högst upp på min sida varje vecka och det betyder inte ”tips på häftiga upplevelser som visar hur cool du är” utan snarare, för att återigen anknyta till forna tider: ”Människovärdet vi fordra tillbaka.”

Och i ett sånt sammanhang, och givet det ruskiga övertaget som den kapitalistiska hegemonin och de borgerliga livsstilsköksinredningsvärderingarna har i dagens Sverige, blir det förstår extra viktigt också ur ett identitetsarbetesperspektiv att särskilt lyfta fram erfarenheten av tillfälliga, maktlösa, mer eller mindre meningslösa anställningar. Av de orättvisor ifråga om möjligheter – också möjligheter till identitetsarbete – som följer med skillnader i samhällsklass, bostadsort och utbildning och som bara tycks bli värre ju mer samhället effektiviseras och skattesänks.

Allt det där är en nödvändig del av det individuella och kollektiva identitetsarbete som kallas kultur och vars kanske främsta syfte är att ställa oss var och en ansikte mot ansikte med vår egen utbytbarhet i en värld som inte består av platser, utan av positioner; konfrontera utbytbarheten för att kunna uppfinna alternativ som i sin tur kan utgöra grundmaterial för ett återupptagande av samhällsbygget för allas bästa.

Människans största medfödda tillgång är hennes föränderlighet, men alternativen får man syn på och kan greppa bara i samverkan med andra. Därför är vars och ens offentliga uppgörelse med sin utbytbarhet så viktig, därför att den låter alla andra också ana alternativen, som kanske bara har formen av ett tonfall, eller en ängel som skymtar förbi i ett ansikte eller en gest. Kultur är att konfrontera utbytbarheten tillsammans, och på så vis öka möjligheten att tillsammans åstadkomma förändring på andra villkor än dem som serverats en.