Svenska för oss – och för dom

– Hur pass olik är du lilla vän?
Det är vad det handlar om när skolan särskiljer barn, enligt forskaren Lena Fridlund, som anser att uppdelningen i de två ämnena svenska och svenska som andraspråk inte borde göras.

Sedan 1996 har svensk grundskola ett ämne som heter svenska som andraspråk.

Det borde inte finnas, enligt Lena Fridlund:

– Inte om jag ser till resultaten av min avhandling.

Svenska som andraspråk ersätter ämnet svenska hela vägen genom grundskolan för vissa barn, rektor avgör vilka. På gymnasiet väljer eleverna.

Innan ämnet kom till gick debatten het. Farhågor om ett a- och ett b-lag, en stämpel i pannan och försämrade kompisrelationer framkom i utbildningsutskottets betänkande 1994.

Språkforskaren Gunnar Tingbjörn ansåg att det var viktigt att hålla uppe nivån på svenskan som modersmål. ”Det finns gränser för vad de svenska kamraterna ska kunna anlitas för i översättning”, argumenterade han.

I slutet av 1980-talet var det borgerliga blocket förespråkare och vänstern emot. Men pendeln svängde och ämnet infördes av en socialdemokratisk regering. Statsrådet Ylva Johansson motiverade med att ”språket behöver byggas på ett särskilt sätt för den elev som inte har svenska som modersmål”.

Integrationen skulle förbättras. Men resultatet verkar ha blivit ökad stigmatisering och segregering, säger Lena Fridlund, som lägger skulden på systemet, inte på lärare och rektorer, som gör ”ett hästjobb”.

Elever som undervisas åtskilt i svenska som andraspråk klarar sig sämre i skolan än andra elever med utländsk bakgrund, visar Skolverkets statistik från 2009.

Lena Fridlund är själv lärare i svenska som andraspråk, men hade svårt att motivera sin undervisning.

– Vad lär vi oss för svenska på svenska som andraspråk, Lena? frågade barnen.

Och:

– När får jag börja på den riktiga svenskan?

Hon hade inga bra svar. Det var ju samma svenska, kursplanerna var närmast identiska. Och någon ”riktig svenska” skulle det kanske inte bli, uppdelningen är tänkt att följa eleverna skoltiden ut – svenska som andraspråk är inget stödämne.

Hon tänkte på de styrdokument som säger att grundskolan ska bidra till att mångfalden av olikheter ges möjlighet att vara representerade i ett och samma klassrum. Lärarna i alla de andra ämnena förväntades ha kompetens att möta barnens olika språkutveckling, varför då inte språklärarna? Svensklärare om några borde vara experterna.

När hon sedan började forska mötte hon lärare och rektorer som gjorde sitt bästa för att förklara uppdelningen. Svenska som andraspråk motiverades med att barnen hade ett ”annorlunda beteende, särskilda behov av lugn och ro, annan kulturell bakgrund, traumatiska upplevelser, behov av introduktion och förberedelser”, skriver hon i avhandlingen.

– Motiven var inte svårigheter med språkutvecklingen, utan handlade snarare om fostran. Man kan säga att barnen gjordes annorlunda för att passa in i den åtskilda undervisningen, säger hon.

Dagens förberedelseklasser, där barn med utländsk bakgrund introduceras i det svenska skolsystemet, uppvisar likheter med 1950-talets tester i ”skolmognad”, visar avhandlingen. Då fick en del elever ”mogna” i skolmognadsklasser.

– När får vi börja i den riktiga skolan, Lena? frågade hennes egna elever i förberedelseklasserna.

De visste mycket väl hur samhället såg på dem, säger hon: De platsade inte.

Utländsk forskning visar också att åtskild språkundervisning reproducerar en uppdelning i ”vi och dom”. Sverige är också ganska ensamt om ett obligatoriskt, eget skolämne av landets språk som andraspråk.

Svenska som andraspråk kän­ne­tecknas av mindre utmanande undervisning och lägre krav.

– Det är inte riktigt logiskt. Ska man gynna integrationen behöver de barnen minst lika höga, eller högre, krav.

Det ger också signaler om att de barnen inte har något att bidra med i svenskan.

– Det har de förstås. ”Svenska” elever kan exempelvis lära sig om hur andra språk är uppbyggda och hur det går till att lära sig ett nytt språk.

Rektorer kan besluta att ett barn ska läsa svenska som andraspråk, även om barnet levt hela sitt liv i Sverige. Föräldrarnas bakgrund och förmåga att påverka spelar roll, tror Lena Fridlund. Inte minst för vilka barn som sätts i förberedelseklasser:

– Där görs en bedömning av ”hur pass olik är du lille vän”, i jämförelse med det svenska, vad det nu kan vara.

En sammanslagen undervisning kräver inte nödvändigtvis mer resurser, däremot en medveten sammansättning av hetero­gena elevgrupper och personal som utgår från att mångfald berikar:

– Om vi menar något med tolerans och solidaritet, att vi ska fostra framtida demokratiska medborgare, så behöver allas olikheter få mötas i en obligatorisk grundskola, säger Lena Fridlund.

FOTNOT: Avhandlingen heter Interkulturell undervisning – ett dilemma. Talet om undervisning i svenska som andraspråk och förberedelseklasser. Göteborgs universitet 2011