Den som träder ut ur detta samhälles ram för att övertaga en post i arbetarrörelsen, antingen förhållandena pressa honom eller han tar ut det vågade steget frivilligt, skall ofelbarligen bli föremål för hela den icke-socialistiska pressens instinktiva förföljelse eller i bästa fall en hårdnackad tystnad, som alltid till en början verkar isande på det varma hjärtat. Och är det en skolad och prövad man med farligt kunskapsförråd, en överlöpare från den härskande till den behärskade klassen, så fördubblas hatet, och förföljelsen vilar icke en dag. Och tredubbelt osläckligt blir murvlarnes dvärghat, om denne överlöpare råkar vara en förstucken proletär, som ödet låtit genomgå överklassens dressyranstalter utan att vid procedurens slut ha blivit ett bräkande får. Detta händer så ytterst sällan, och när det hänt, betraktas det som en förfärlig olycka och all den inskränkta förbittring, som det lilla förmår rymma till det stora, öses ut över förrädarens huvud.

Inledning på artikeln ”En murvelbragd”, publicerad i Arbetet den 18 juli 1889

Axel Danielsson