Vad jag inte sa i telefon nyss

Kära telefonförsäljare! Tack

för Ditt erbjudande om att byta
leverantör av denna viktiga
samhällstjänst och välja just Ditt bolag!

Tack även för erbjudandet om
förmånliga extrarabatter på
avgifter och tillhörande teknisk

utrustning! Oöverskådligheten
på just Ditt segment av marknaden gör
dock att underlaget för en rättvis

jämförelse mellan alternativ
ligger bortanför min horisont och
särskilt inte kan avgöras inom

ramen för ett sånt här oförberett
telefonsamtal. När tiden kommer
att det är dags för mig att jämföra

mitt nuvarande avtal med andra
möjligheter kommer Ditt bolag att
vara ett av dem jag undersöker

beträffande inte bara pris och
bindningstid, pålitlighet och rykte,
utan också i ett mer politiskt,

ja nästintill samhällsfilosofiskt
perspektiv. Jag är nämligen emot
själva grunden för den avreglering

som är orsaken till att vi just nu
samtalar, vi två. Jag tillhör inte
dem som tror att Marknaden kan skapa

fundamentet för ett drägligt liv åt
människorna, medborgarna, utan
tror i själva verket att man som ”kund”

automatiskt hamnar i ett under-
läge, oförmögen att diktera
eller diskutera villkoren för

överenskommelsen, ungefär så
som den som säljer sitt arbete
bara har att acceptera eller

dra. En skenbar valmöjlighet, ty
den som Du står som representant för
är ju egentligen inget annat

än förklätt tvång, eftersom principen
kvarstår genom alla alternativ:
att verksamhet som var tänkt för allas

bästa nu ska ge mervärde också.
Mellanskillnaden ska tas från oss som
inom ramen för ett samhällsbygge

skapade institutioner för att
trygga allas rätt till grundläggande
omvårdnad och kommunikationer.

Vinstintresset blir då huvudsaken,
ägarnas rätt att själva plocka ut
överskottet från besparingar som

görs på att erbjuda sämre service
och utnyttja arbetskraften mer och
mer för varje budgetår ger pengar

som inte blir kvar i företaget,
inte återinvesteras utan
används som riskkapital på andra

marknader där de förräntas bättre.
Du som har som jobb att ringa upp folk
och förvirra dem så att de väljer

Ditt alternativ bland alla andra
liknande istället för att kräva
grundläggande rättigheter tillbaka,

är underbetald Du med och vet att
förutsättningen för att Du ska orka
fortsätta med lurendrejeriet

är att Du är ung och bara jobbar
extra under en begränsad tidsrymd,
kanske för att ha råd att studera:

Du vet alltså också hur det funkar,
men kan skaka av Dig insikten och
ta ett steg till andra samhällsklasser,

lämna säljeriet bakom Dig och
levla till mer spännande nivåer
i livsdataspelet. Men tänk efter:

ta Din erfarenhet som den är just
nu och jämför den med vad du ville
sälja till mig; strukturellt sett är det

samma plundring i olika skepnad:
Du behöver pengar så du ringer
runt till otacksamma idioter

och är trevlig emot dem för att få
provision när någon av dem nappar
(för du har väl knappast garanterad

grundlön, tänkte väl det!) Samma sak har
hänt med det gemensamma vi ägde,
över hela världen har det blivit

så att det som en gång ägts av alla
lagts beslag på av ett litet fåtal
som berikar sig på ensamrätten.

David Harvey kallar fenomenet
accumulation by dispossession
vilket ungefär kan översättas

ackumulation genom berövande –
imperialism men inte med krig
som den främsta drivkraften, utan

marknadens expansion till områden
som hittills fått rå över sig själva:
traditioner och institutioner.

Utsugningen av Dig just nu är också
en aspekt av samma rovdrift fast Du
litar på att det är ett tillfälligt

brödjobb, men egentligen, hur vet Du
det – har inte också tron på
att utbildning och kontakter fixar

ett lyckat liv fått sig en rejäl knäck?
Kanske blir Du fast i underordnad
telemarketing, med andra villkor,

fjärran ägare och högre penning-
summor, lever på att lura andra
livet ut, och är därmed själv lurad.

Kanske upphör en dag Din anställning
och har outsourcats till billigare
regioner och då står Du där med

en examen lika lite värd som
miljardsedlarna från tjugotalets
inflationsår. Det scenariot ökar

i sannolikhet för varje år
kortsiktiga vinstintressen plundrar
i ett slags eufori som bara

växer, likt en postklimatisk tromb…

Nu så har jag inte tid att prata
längre med Dig, tack för att du ringde
och att jag fick möjlighet att sätta

in ditt erbjudande i ett större
sammanhang. Där Du är finstilt är jag
storskalig, och alltför sällan möts de

perspektiven i en dialog på
riktigt. Lycka till med ringandet! Och
tänk på vad jag sagt, det innehåller

faktiskt ett erbjudande till dig med!