Credo post-Utøya hösten 2011

Jag tillhör den melankoliska vänstern.
Inte den lyriska.
Inte den triumfatoriska.

Min ledstjärna är det samhälleliga medborgarskapet. Jag lovsjunger det som inga sånger handlar om; de allmännyttiga institutionerna, de gemensamma ambitionerna.

Jag diktar om ett engagemang som fyller det samhälleliga blodomloppet med tillförsikt. Om fönsterluckor som slår upp och gör det lättare att andas.

Jag misstror det atomistiska samhället. De inhägnade områdena. Det förkrympta landet.
Där tilliten saknas. Där allt som återstår är de individuella projekten och de inglasade galleriorna.

Jag fruktar den pyrande nationalismen.
Illviljans profetior, som ställer människa mot människa.
Där stickande brandrök väller fram runt nästa hörn.

Jag tror att vi befinner oss i en brytningstid.
Den transatlantiska kapitalismen skälver.
Fasader spricker. Något annat växer fram.

Ibland blir jag vettskrämd. Vi lever i den långa natten efter Utöya. Men blinkande ljus når oss från andra sidan av jordklotet; från den arabiska våren, från den latinamerikanska reformismen, från strejkerna i Asiens ekonomiska frizoner.

Hjärtat bultar. Ett motvärn är möjligt. Att formulera visioner är början på allt vårt ansvar. Jag tror på den melankoliska vänstern.

Mats Wingborg

Uttrycket ”den melankoliska vänstern” kommer från den franske filosofen Bernard-Henri Lévy. Det omnämns också i boken De stolta förlorarna – Berättelser från Frankrike, Olle Svenning & Erik Svenning (2011).