Utopier i verkligheten

Socialdemokraternas väljarsiffror är i dalande. Partiet har förlorat inte bara val utan också initiativet i debatten. Stor förvirring råder om vad rörelsen egentligen vill och hur den förhåller sig till sitt ideologiska arv.  I detta läge kan det vara på plats att påminna om Ernst Wigforss.

Wigforss är utan tvekan en av den svenska arbetarrörelsens största tänkare. Med stöd av Keynes och Marx utvecklade han en politik på 1930-talet för att möta den ekonomiska krisen, under kriget var han en av fyra socialdemokratiska statsråd som sa nej till de tyska transiteringarna och efter kriget var han arkitekten bakom ett nytt progressivt skattesystem. Arbetslinjen och socialpolitiken blev i hans händer verktyg för att skapa ökad jämlikhet. Men han tog också demokratifrågan på allvar. Utbildningsväsendet måste göras tillgängligt för alla och arbetarna måste på sikt få inte bara inflytande utan också makt över produktionsmedlen. Till hans bidrag hör också att han skisserat de teoretiska grundvalarna för den demokratiska socialismen. Tage Erlander såg Wigforss som arbetarrörelsens ”främste idégivare”.

Det är ett vackert ord – idégivare. Det för tankarna i helt annan riktning än ordet ideolog. En ideolog slår fast lärosatser och dogmer. En idégivare resonerar, väcker tankar och söker sig fram genom möjligheternas skog. Wigforss arbetade i en marxistisk tradition. Men han såg socialismen som en vädjan till det goda, snarare än som ett slutet tankesystem. De grundläggande idéerna hade formulerats långt innan Marx och de skulle långt efter honom formuleras på nytt.

Tidigt vände han sig mot den ortodoxa marxismens ödestro. Han flirtade heller aldrig med kommunismens antidemokratiska tendenser. I en uppsats påpekar han i stället att socialdemokratin tog det första steget i det ögonblick man valde demokratin. Det andra steget handlade om praktiskt reformarbete. Detta måste bedrivas även om man saknade majoritet i församlingarna. Den väg Wigforss pekar ut är alltså en kompromissernas och reformismens väg.

Men tanken på revolution kritiserades också av ett annat skäl. Han menade att samhällena var oerhört komplicerade organismer. Därför var det omöjligt att vid skrivbordet dra upp ritningarna för ett helt nytt samhälle. Reformarbetet måste i stället bedrivas konkret. Metoden gick ut på att formulera hypoteser som sedan omsattes i politisk praktik. När reformerna verkat en tid kunds de utvärderas. Först därefter var man redo för nästa steg.

Bakom detta sätt att resonera ligger en tradition av politiskt tänkande som man förknippar med filosofer som William James, John Dewey och Karl Popper. Gemensamt för dessa pragmatiker var att de vände sig mot det som brukar kallas de stora berättelserna. Det är alltså ett kunskapsteoretiskt ställningstagande som får politiska konsekvenser. Faran ligger i att det politiska arbetet härigenom reduceras till ingenjörskonst där målen för samhällsomvandlingen hastigt bleknar bort. Politikens uppgift blir att lappa, laga och förbättra, men det håll fartyget ska seglar åt ligger bortom mänsklig kontroll. Det här var en stor debatt på 1950-talet. Alla minns säkert Tingstens credo om ideologiernas död.

En kritik av socialdemokratin handlar just om detta: att partiet blivit kapitalismens förvaltare. Och visst ligger det mycket i det. Samtidigt måste man hålla i minnet att socialdemokraterna haft egen majoritet under endast två valperioder. Resterande tid har de samregerat eller regerat i minoritetsställning. Demokratins spelregler har framtvingat kompromisser.

Men häri ligger också möjligheter, hävdade Wigforss: i de politiska diskussionerna kan arbetarrörelsens argument få fotfäste också inom fiendelägret. Det gamla högerpartiet var t ex motståndare till rösträtt, dödsstraffets avskaffande, folkskolereformen, fria skolmåltider, barnbidrag, 40-timmarsveckan och betald semester. Att det idag råder konsensus kring dessa frågor talar för att Wigforss hade rätt. Mycket av det som tidigare var radikal vänsterpolitik har förvandlats till åsikter som nu omfattas av alla. Många segrar är därför osynliga. Detta stämmer till eftertanke. Är det så att socialismen bär på idéer som i längden är – och då menar jag tidsperioder betydligt längre än de senaste trettio årens politiska rekyl – oemotståndliga? Kan det vara så att rörelsen idag härbärgerar idéer som av taktiska skäl inte förs fram därför att partistrategerna litar mer på reklambyråernas råd än argumentens inneboende kraft?

Wigforss namn förknippas ofta med ordet utopi. Att hålla en stark vision levande var hans sätt att värja sig mot den rena pragmatismen:  I Materialistisk historieuppfattning och klasskamp skriver han:

Men ingen som en gång fått blicken öppen för idéernas beroende av den samhälleliga jordmån, varur de sprungit, kan mera förbise de sociala problemen eller i längden gå ur vägen för en genomgripande samhällsomdaning, när han strävar efter att skapa godhet och lycka bland människor. ( . . .) Men människans godhet? Varför skulle den bli större i ett socialistiskt samhälle än i det nuvarande? Jo, helt enkelt därför, att med den givna människonaturen ett samhälle, där den enskilde individen för sin existens är hänvisad till kamp mot sina likar, måste framalstra och befrämja alla egoistiska instinkter, alltså är omoraliskt, under det att ett socialistiskt är i princip moraliskt, då det låter individen vid fullföljande av sina egna mål på samma gång arbeta för alla andra. Det är det rationellt beräknande, i grunden samhällsupplösande individualismen, varpå vårt nuvarande samhälle vilar, mot vilken socialismen riktar sig.

Redan 1908 är det alltså en i grunden moralisk kritik Wigforss formulerar. Felet är att människan blivit ett medel att befrämja ekonomin i stället för tvärt om. Den socialistiska utopi Wigforss skisserar kännetecknas av två ord hämtade ur upplysningens arsenal: demokrati och jämlikhet. När han diskuterar dessa begrepp för han dem längre och djupare än det förnuft förmår som förmörkats av den borgerliga fördomen.

Den politiska demokratin var en första seger. Därefter det socialpolitiska arbetet som syftade till att skapa trygghet bland de fattiga. Sedan måste demokratin åter fördjupas. Varför ska människan i sin produktiva verksamhet leva under diktatur, när hon i sitt politiska liv är fri?

Även jämlikhetens begrepp måste ges en förnyad innebörd. Likhet inför lagen, en man en röst, ett korrekt bemötande – så lyder den borgerliga definitionen. Men är den tillräcklig? Nej, jämlikhet måste också prägla livet i sin helhet. För att den ska bli möjlig krävs en långtgående omfördelning av samhällets rikedomar. Marknadens osynliga hand måste ersättas av en synlig hand vars varma rörelser bestämdes genom de mångas röster i allmänna val.

Wigforss kallade själv sin utopi provisorisk. Han försökte inte ge någon exakt bild av det socialistiska samhället. Med Marx kritiserade han på just den punkten utopisterna. Inte heller ansåg han sig vara i stånd att i detalj beskriva vägen dit. Nya reformer ställde oss inför ett nytt samhälle. Där kommer krav på nya reformer att födas. Det viktiga var att de som drev politiken visste åt vilket håll fartyget seglade, att de på sjökortet såg öarna långt där borta.

Mot slutet av sitt liv tog Wigforss ställning mot EEC och gladdes vid 93 års ålder över löntagarfondsdebatten:

Äntligen kan vi föra en socialistisk politik, något vi inte gjort på 40 år. Äntligen har vi kommit till den punkt då massorna – de anställda, tre fjärdedelar av folket – vill ta över kapitalförvaltningen. Det kan vi tacka fackföreningarna för.

Han menade att socialdemokratin efter pensionsreformen 1948 på ett olyckligt sätt underlåtit att koppla reformarbetet till det socialistiska målet.

Det var i mitten av 70-talet. Sedan dess har mycket hänt. Vi ser tecken på ett råare samhällsklimat. I samhällstoppen vidgas motsättningen mellan industrialisterna och ett nytt aggressivt finanskapital. I botten ställs stora grupper utan arbete, och trasproletära ideologier frodas i getton och enklaver. Den traditionella arbetarklassen krymper och arbetsrätten urholkas. Inom partierna formas en klass vars privilegier göder politikerförakt. Folkrörelserna försvagas. Politiken förvandlas till mediahändelser där arbetarrörelsens argument är dömda på förhand. Den marxistiska determinismen, om den någonsin varit ett problem, har ersatts av nyliberal determinism. Samhället liknar på många sätt en obemannad dressin, framrusande genom tiden bortom all mänsklig kontroll. Det gamla folkhemmet är sannerligen långt borta.

Socialdemokraternas kris är en i högsta grad ideologisk kris där arbetarrörelsen sedan många år befinner sig på defensiven. Ligger lösningen i att försöka framställa sig som kapitalismens bästa förvaltare? Eller i ett förnyat försök att göra de gamla parollerna om frihet, jämlikhet och solidaritet levande igen? Wigforss var på många sätt en lysande realpolitiker. Samtidigt var han aldrig rädd att stå upp för det som var drivkraften bakom allt hans arbete. ”Vi vidhåller att vi vill omdana hela samhället.”

Niklas Nåsander