Det finns många märkliga debatter. En av de mest egendomliga rör frågan om Sverige ska delta i den så kallade europakten eller inte. Europakten är i korthet ett tvång för länder som har euron som valuta att överge sitt demokratiska självbestämmande över finanspolitiken (offentliga utgifter och skatter) och acceptera en hårdare ekonomisk styrning från EU-nivå.

I praktiken handlar det om att acceptera kraftiga nedskärningar i välfärden och försämringar för löntagarna. I grunden är den inriktad på en ekonomisk politik som är destruktiv och förvärrar situationen i de euroländer som har problem. En ensidig fokusering på åtstramning leder till än mer minskad efterfrågan, än högre arbetslöshet och därmed än mind­re skatteintäkter. Demokratin i enskilda länder tar stryk. Och i förlängningen växer social oro och högerpopulism.

Då pakten endast rör euroländerna undrar vän av ordning varför vi ens diskuterar att delta i något sådant. Den minnesgode vet att just det som hänt, med stora ekonomiska problem och påtvingad försvagning av demokratin, var det starkaste argumentet för att rösta nej. Och svenska folket har ju röstat nej.

Men den senaste tiden har statsminister Reinfeldt gått ut och sagt att Sverige bör delta, med det besynnerliga argumentet att vi inte ska bindas av paktens budgetkrav så länge vi inte är med i EMU. Folkpartiets Carl B Hamilton vill som vanligt gå med i allt som har med euron att göra, alldeles oavsett vad vi binds till.

Och nu har även Göran Persson sagt att han vill att Sverige ska delta. Perssons svepande uttalanden är ibland svåra att ta på allvar. Till exempel att vår självständighet från eurofiaskot skulle ha med ”grumlig nationalism” att göra. Men man skulle välvilligt kunna tolka honom som att han tror på något slags ökat inflytande.

Men när det gäller frågan om ökat inflytande blir allt konstigt. Ty i europakten, så som den ser ut nu, är det tydligt att det endast är de länder som har euron som valuta som ska ha inflytande och bestämmanderätt. Sverige skulle alltså gå med och acceptera ett regelverk utan att ha något inflytande över det. Och det är inte vilket regelverk som helst vi talar om. Vårt finanspolitiska regelverk i dag är mer flexibelt än det som föreskrivs, men det skulle också innebära att vi inte kan utveckla det i syfte att nå full sysselsättning. Kraftfulla satsningar på sysselsättning, med investeringar och välfärd som ledstjärna, blir nästintill omöjliga – oavsett vad svenska folket röstar fram.

Att EMU-omröstningens förlorare inte accepterar folkomröstningen och vill smyga in oss bakvägen är kanske väntat. Men de har lika mycket fel nu som de hade då.