Vid mörka stränder

Hav, som slår i kalla styrkan,
dånar mer än psalm i kyrkan,
klämtar lik en klocka i brand eller nöd.
Går till svarta nattkravaller,
spränges, splittras, sönderfaller,
stormar fram som hop vid ett anskri om bröd.
– – –
Ingen sötvågskantilena!
Inga insjöflöjter lena
för ett bröst, som kämpar i ängslan och glöd!

Bra! Predika du, som orkar,
om en gråt, som aldrig torkar,
om en nöd, som ingen kan räcka sin hand!
Kväd vid vågvältspanoramat
om det vilda vandringsdramat!
Bittra sanning, skumma mot himmelens rand!
Spela som när pukslag dånar,
om hur lycka lyckan rånar,
om hur frihet friheten binder med band!

Mässa ock vid skrän och skrällar:
Lögn i jordens röda kvällar!
Svärmarstjärna fläckas av smuts eller blod.
Lögn blir sant! I nattens boning
ljus och huldhet och försoning
från en dömd, som sanningen icke förstod.
Blanda kokande tillsamman
i ett infernaliskt gamman
jaord – motord – nejord i Motsäges flod!

Nu åt dig mitt mörka altar
reser jag, när vågen saltar.
Fruktar leva – fruktar att bjuda farväl…
Skriv med bokstavsstaplar kalla,
vilka ragla, sammanfalla,
Sesamskrift, som öppnar en port för var träl.
Ryt mig sanning in i blodet,
piska mig i storm till modet,
fradga mig ett bad, som kan stärka min själ!

Birger Sjöberg