Litteratur är livskunskap

Lastfartyg med traktorer, bilar och smuggelgods glider fram på vattnet i fuktiga, karibiska nätter. I minusgraderna i frysrummet på kylfartyget Ballad som ligger för ankar utanför Afrikas nordvästra kust, lastar tunt klädda hamnarbetare båten full med fisk. Någonstans i Röda havet står en man i det dånande ljudet av maskinrummets cylindrar och ångrar att han inte anförtrodde sig åt en vän innan det var för sent. Sötkvalmiga dofter från indiska hamnar blandas med gråa dagar på öppna, nordliga vatten. Arbetet är monotont, men längtan till havet obändig.

Fartygen och resmålen är minst lika många som de samlade gamla och färska nyskrivna novellerna i Ove Allanssons senaste bok Myteristen – och de är över trettio stycken.

Här bär varje berättelse på en ny sinnesförnimmelse av en miljö, på nya beskrivningar av detaljer i båtarnas konstruktioner och på nya skildringar av arbetet ombord och livet till sjöss. Informationen är tät och perspektivet på det hela taget lojalt mot den avskurna tillvaron till havs; författaren kryper hellre riktigt nära än lyfter blicken. Världspolitiken är ständigt närvarande, men som en suddig storhet i kanterna. Skärpan ligger på de små sambanden inzoomade i mitten, litegrann som i dagens tilt-shiftade bloggfoton.

Varför kan Ove Allansson skriva på det här viset? Därför att han vet vad han talar om.

I en tid då litteratur alltmer parasitiskt lever av annan litteratur, i ett medieklimat där det är tweets och länkar till texter som ger upphov till nya texter och där författarens eget liv utgör hela empirin – är Ove Allanssons noveller en nödvändig motvikt. Han påminner oss om vad som händer med litteraturen när en författare är riktigt bra på något som ligger helt utanför den textbaserade världens domäner. Den får en annan tyngd.

I förordet till antologin Litteratur som livskunskap (2009), skriver redaktörerna Torsten Pettersson och Skans Kersti Nilsson, med utgångspunkt i amerikanska filosofen Martha Nussbaums numera klassiska bok Love’s knowledge (1991), om det intima förhållandet mellan etik och litteratur:

”Vi läser för att förverkligas, vi ’läser för livet’: för att ställa våra egna frågor till de texter vi älskar, för att söka bilder och förebilder att spegla våra liv i. Litteraturläsning ger, menar Nussbaum, den typ av kunskap som Aristoteles kallar ’fronesis’, d.v.s. praktisk kunskap baserad på en positiv uppfattning om människans förmåga till empati och medkänsla. Denna förmåga är väsentlig även för det demokratiska samhället.”

Pettersson och Nilsson kallar detta vetande för livskunskap.

Det finns mycket lite att invända mot Nussbaums och hennes svenska efterföljares grundläggande teser. Litteratur hjälper oss onekligen att få syn på och begripliggöra våra liv och hur de bättre kan levas. Men, myntet har också en andra sida. Om man måste läsa för att kunna leva, måste man då inte leva för att kunna skriva?

Alla verksamma författare lever förstås sina liv på olika sätt, och man bedrar sig nog om man inbillar sig att ett liv levt i en stockholmsk mediepöl är mindre autentiskt än ett slitsamt yrkesliv på världshaven. Men frågan är inte så banal som den verkar: min poäng är att författares livskunskaper måste erövras på andra ställen än i skönlitteraturen, för att läsaren i sin tur ska kunna tillskansa sig ny livskunskap av hans eller hennes verk. Varför inte i ett yrkesliv?

Ove Allansson räknas till våra arbetarförfattare. Och kanske är det där skälet till att hans noveller släpper in nytt syre i den litterära kunskapskedjan står att finna? Nyligen skrev Julia Svensson texten ”Poeten bakom stängslet” om vilken betydelse Tomas Tranströmers yrkesverksamma liv som psykolog haft för hans diktning (Sydsvenskan 4/12). Författaren Eva Ström menar att Tranströmer utan sitt yrke skulle ha drabbats av ”litteraturförgiftning” och säger apropå sin egen yrkesverksamhet som läkare att den gav henne ”en utkiksplats mot samhället som inte var min egen lägenhet eller det egna jaget”.

Något snarlikt kan sägas om Allansson. Mer än något annat utmärks hans noveller av stor förtrogenhet med ämnet; med ångande skorstenar, skummande vågor och livbåtars röda flaggor i kompakt mörker. Det är det stora havet och lockelsen i den fria ensamheten å ena sidan, arbetsvillkorens tvingande, hierarkiska ofrihet å den andra. Livet till sjöss – ett eget universum. När Svarvarn i ”Vänner” funderar över vad det är som ständigt drar honom till detta liv med alla sina uppoffringar blir han svaret skyldig, men han vet att där finns ett obestämbart något som aldrig förlorar sin dragningskraft.

Det är alla hårda fakta om båtar och deras rutter på nya farvatten; alla doftspår och väderleksrapporter från nya platser beskrivna så att man känner skitlukt i näsan och vinddragen i håret; det är upplevelsen av att leva undantagsliv på vattnet som är behållningen med Allanssons noveller. Han får det helt främmande att bli på riktigt.

Alla dessa fartyg är komprimerade samhällen, som också påpekas i bokens baksidestext. Manssamhällen ska tilläggas, kvinnor dyker upp i en och annan hamn. Och ibland förmår inte de skarpa detaljbilderna väga upp bristen på starkare anknytning till fastlandet – till de liv som pågår hemma medan alla dessa män lever ett helt yrkesliv till havs. Vad är det som döljs i bildens suddiga kanter?

En författare som Kerstin Ekman talar ofta om litteraturens överlägsenhet gentemot verkligheten, eftersom litteraturen erbjuder en styrsel och en ordning som våra kaotiska liv saknar. Men när Ove Allansson skriver sina berättelser gör han det som om de vore liv och inte litteratur; trådar blir hängande lösa och glöms bort, ett händelseförlopp avbryts av ett annat och försvinner i horisonten. Språket är sakligt redogörande, snarare än litterärt – magin ligger i den faktaspäckade terminologin hellre än i poesin.

Gedigen kunskap och passion för det man skriver om är förmodligen det enda som förmår kompensera för litterär svajighet och en stundtals trögflytande stilistik. Ove Allanssons noveller får mig att längta efter att verkligen kunna något. På riktigt.

Therese Eriksson