Barnen tar makten över orden
Sara Kheder, Carola Samuel, Elin Engström och de andra i klass 7 B från Hovsjöskolan fick fart på pennorna förra året. Berättarministeriets verksamhetsansvariga Dilsa Demirbag-Sten har öppnat den ”magiska dörren” in till skrivandet.
”Jag blir arg när jag ser en vuxen slår en liten kille eller tjej, varför får vuxna bli poliser och inte små barn? Om barnen fick bli poliser så skulle dom skydda dom mindre”.
Det är Senan Qaryaqos som skriver så i boken Utomjordingar, som han och de andra i klass 7B på Hovsjöskolan gjort genom Berättarministeriet, en skrivarstuga för barn och ungdomar.
Senan gillar att skriva egna berättelser. Och att få svara på frågor: Vad är dåligt i världen – vad vill du förändra?
– Jag skrev om att krigen ska sluta i de länder som det skjuts i och så. Som Libanon och Irak. Jag kunde hitta på mycket. Det var inspirerande och jag fick i gång fantasin. Min storebror är kvar i Irak, tyvärr. Jag har skrivit om att jag har sett folk dö och så. Jag tänker att jag ska fortsätta skriva, säger han.
Tjugo elever sitter så still de kan på bänkraderna inramade av vita draperier. Det är som ett kar med badbubblor som tar större plats än de får, ständigt något som inte kan hållas inne, ett nyp här, en klapp på axeln där, ett hojtande om vem som gjort vad, en bubblande förväntan och så börjar någon sjunga ”Lilla snigel, akta dig.”
På vita duken visas bilder från året som gått. En kille vilar kinden på bänken medan han skriver, en annan har en penna bakom örat och en i handen, en tjej är fastnaglad av något som händer bakom kameran.
– Titta, säger Dilsa Demirbag-Sten och pekar på bilderna. Ni är som små änglar!
Och så en film om när de träffar demokratiminister Birgitta Ohlsson och överlämnar boken Utomjordingar, som de skrivit tillsammans. ”Vi ska ta bussen till Stockholm och träffa demokrat-ministern”, säger en kille i filmen inför besöket.
Och så får de se en reklamfilm som riktar sig till volontärer: ”Låter det roligt att ta fantasi på allvar? Bli volontär på Berättarministeriet.”
En spontan applåd från barnen.
Och en reklamfilm med Christer Fuglesang: ”Jag har hört att det kommit en rymdaffär till Södertälje, spännande!” Och ständige sekreteraren Peter Englund berättar om Svenska Akademien: ”Vem vet, kanske någon av er kommer hit?” Men till dess, hälsar han, ”Fortsätt ha roligt och skriv, fantisera. Och framför allt: läs!”
Det är klass 7B på Hovsjöskolan i Södertälje som varit pionjärer under året som gått. Försökskaniner för verksamheten Berättarministeriet som stiftelsen Culture without borders står bakom. I stället för att be kommuner om pengar har frågan riktats till näringslivet.
Nu är det invigning på riktigt, av en verksamhet som ska bli ett permanent inslag i Gallerian i Södertälje. Vad som ser ut som en sparsmakad affär, kanske en fotvårdsbutik, döljer bakom en ”magisk dörr” en skrivarstuga.
Tanken är att göra något för barn i utsatta områden, där arbetslöshet och fattigdom breder ut sig. Se barnen och fånga upp deras berättelser.
Kan man kalla Hovsjö och de andra områdena som ni särskilt riktar in er mot för demokratiskt svaga områden? Ni vill ju hjälpa unga att känna sig delaktiga i samhället, och känna samhörighet?
– Ja, eller så kan man vara mer konkret och säga att det är ett socioekonomiskt extremt utsatt område, säger verksamhetsansvariga Dilsa Demirbag-Sten.
– Det är vad Sverige glömmer bort när man pratar om ”ljust och fräscht”. De som betalar skatt här, de som har jobb, de flyttar ut från Södertälje. Till slut blir det fattiga och nyanlända flyktingar kvar.
Men vad gör Berättarministeriet åt fattigdom och arbetslöshet?
– Vi tror inte att vi kommer ur fattigdomen genom det här, men det är ett steg. Och viktigt är att det är kostnadsfritt, säger Dilsa Demirbag-Sten när barnen har gått och hon står och plockar med varorna i utomjordingarnas affär.
När barnen kommer får de ta god tid på sig. Titta på burkarna med ”raketbränsle”, ”svarta hål” och ”dragningskraft”. Lite vakuum på flaska, kanske? Varje barn fotas med en namnskylt. Med sig hem två timmar senare har de en bok med sitt eget namn och sin egen bild på.
Då har de också skrikit ett magiskt ord så högt de kan. ”Abrakadabra!” hojtar klass 7B.
– Men de har varit med så länge, de kan inte luras, säger Dilsa Demirbag-Sten.
Så släpps de in i rummet utan fönster, som ändå känns ljust på grund av draperierna, kuddarna i olika färger och borden där det går att sitta i smågrupper. Fyllda bokhyllor delar av.
När barnen kommer in hörs en butter redaktör inifrån en stängd dörr. Han är på väg att förlora jobbet, har inget att publicera. Men barn kan väl inte hjälpa till, de kan väl inte skriva en historia?
– Man får i gång sin hjärna, får ut det man har i hjärna och hjärta. Får ut sin fantasi. Det förbättrar våra betyg i högstadiet också. Vi har inlämningar där vi ska skriva, säger Jisela Mete, en av eleverna.
Är det svårt att skriva?
– Mycket. Jag gick på extra svenska förut. Jag hade jättesvårt för att skriva. Jag hade det här: ”Jag kan inte”. Jag sa alltid: ”Jag kan inte”. Inte nu längre.
Vad vill du nu?
– Jag funderar på att bli advokat. Jag har alltid velat bli det. Pappa ville också bli det, men blev det inte. Han blev målare. Och så brukar han jobba på restauranger. Så jag vill visa att jag kan, fast han inte kunde, säger hon och skrattar.
Gimo Berg säger att det har varit roligt att skriva.
– Just han brukade aldrig vilja skriva förut, förklarar Jisela.
– Nej, håller Gimo med.
– Men när Dilsa kom så började alla, säger Jisela.
– Jag kommer att fortsätta skriva i skolan. Men inte hemma, det orkar jag inte, säger Gimo.
Han spelar fotboll varje dag. I Barcelona, säger han först. Fast ändrar till Assyriska. Fast han håller på Syrianska.
En av volontärerna den här dagen heter Ann Björnander, hon är arbetssökande och har jobbat länge i bokhandel.
– Man vet ju att det funkar, säger hon om varför hon nappade.
Det handlar om saker som hon gjort spontant med sina egna barn.
– Vi satt och spann, slängde idéer mellan oss. Det var inte så uppstyrt, men det fungerade. De är små författare nu, inte till yrket, men ändå. Ja, och inte så små heller, de är vuxna. Det är kul om barn som inte har de möjligheterna hemma får göra det här.
För henne är böcker en naturlig del av livet. Allt som har med berättelser att göra är angeläget.
– Läsningen är för mig ett så bra sätt att se hur livet fungerar.
Men hon är lite orolig för hur hon ska klara uppgiften:
– Jag är inte lärare, inte pedagog, säger hon och planerar att hålla sig i bakgrunden i början.
Fyra medarbetare finns i Södertälje och ett gäng volontärer. Ansökningarna har drösat in, men de flesta kom från Stockholm och det visade sig vara lite svårt att få folk som var beredda att åka till Södertälje. Ansvariga för uppåt tusen barn har också varit intresserade av att komma.
– Hedvig Eleonora skola på Östermalm har visat intresse. Det är kul att de är beredda att åka hit. Men nu är det gratis för Södertäljes elever, säger Dilsa Demirbag-Sten.
Fortsättning följer, är det tänkt.
Berättarministeriet vill etablera sig i fler utsatta områden i Stockholm, Göteborg och Malmö.
– Husby, here we come, säger hon.