Occupy Stockholm – ett skyltfönster

Brunkebergstorg. En liten ö mellan de vräkiga hus som uppfördes när man rev den äldre bebyggelsen i Klara.

Enorma stenar tronar runt gallret som släpper ut den skämda luften från Swedbanks parkeringsgarage. Här har med gemensamma krafter byggts upp något som för en ny besökare mest ter sig som ett slags stadscamping.

Det är aktiviströrelsen Occupy Wall Street, en global manifestation mot ekonomisk orättvisa som nu sprider sig över hela världen och sedan den 15 oktober även finns i Stockholm.

Den före detta sergeanten och kompanibefälet John Fogelvik är 31 år och har varit här på heltid sedan starten. Förutom de senaste tre veckorna då han varit sjuk.

John har ägnat stor del av sitt liv åt protester och påverkansarbete. Innan Occupy var han med och ockuperade Liljeholmshuset och var med i Kulturkampanjen.

– Vi driver inte politik, säger John. Vi är alternativet. Vi vet vad som är fel, men vi vet inte alla lösningar och därför har vi öppna möten där vem som helst får föra fram sina idéer. Det stora med alla proteströrelser idag är att de är globala, de är större än 68-rörelsen.

Medan John och jag står och pratar passerar människor ständigt förbi. Trötta byråkrater med slitna läderportföljer, unga med något vilt i blicken, gamla tanter med gåstavar, nyfikna turister. Runt det lilla torget, på den svartfuktiga leran vid sidan av stenbelagda gångvägarna, finns ett femtontal tält uppförda. Varje natt övernattar aktivister här. Varje vardagkväll vid 18, och helger vid 14 hålls det dagliga mötet, det som kallas generalförsamlingsmöte öppet för alla intresserade.

– Svårast har vi att dra hit folk på dagarna. Det kan kännas lite tungt att vi som är här är så låsta vid att stanna kvar och vakta sakerna. Vi kan inte ens gå ut och dela ut flygblad, vilket vi skulle behöva göra, menar John.

– Många arbetar eller pluggar på dagarna och kan komma först på kvällen, berättar Naima Clevenhag, 19, som kommer ut ur ett av tälten klädd i en röd skoteroverall.

Klädseln kommer bli allt viktigare ju närmare vintern kommer och därför har de haft en scout här som berättat hur de ska lyckas hålla värmen i vinter.

– Viktigast är att vi lyckas hålla fukten borta, berättar Naima och pekar bort mot ett av tälten som täckts med folie.  Värmeljus fungerar också bra, och faktiskt alla de bullar som folk i kontoren kommer förbi med, de håller sig fuktiga och fräscha i våra tält, säger Naima och ler, medan hon bär ut en del av papperskassarna; de måste ge en hel del av bullarna vidare, de klarar inte av att äta upp dem alla.

– Vi har större behov av riktig mat, säger John. Bönor framförallt, det mättar.

Naima är yngst av dem jag träffar på. I år kom hon ut med boken Vägen till hemlöshet, ett skolarbete där hon intervjuade hemlösa. Arbetet med boken fick hennes fördomar på fall och hon är sedan 15 oktober en i kärntruppen runt Occupy Stockholm, har sagt upp sig från sitt servitrisjobb och bor här på heltid.

Egentligen får gruppen inte tälta på Brunkebergstorg, det är inte lagligt, men än så länge har polisen låtit dem vara ifred. Och omgivningen är ofta positiv, även om det har hänt att någon kommit och svurit.

– Men det har oftast varit någon som är berusad, berättar  Naima.

Istället kommer alla slags människor förbi med positiva kommentarer och nyfikna frågor.

– Vi har haft både finansfolk och professorer här som uttryckt sitt stöd. De säger de förstår våra protester och håller med om att något måste göras. Att systemet kommer att krascha och att om inget görs för att skapa något nytt innan dess kommer allt sluta i kaos, berättar John.

– Till och med marknadschefen på Swedbank har varit nere hos oss, pratat och ätit glass en solig dag. Men det vet man ju inte, är finansfolket  vänliga för att det gynnar dem?

Jag går runt en stund, träffar på Åsa Brandberg, författare till böckerna Pengar på planetens villkor och Ragnarök. Hon vill ha ett ekonomiskt system som bygger på solidaritet.

– Det var mitt 22-åriga barnbarn som tog med mig till Occupy Stockholms  första möte den 15 oktober och sedan dess har jag engagerat mig. Hon öppnar sin kabinväska, vill gärna ge mig sina böcker och berätta om det system hon tror på.

– De flesta aktivisterna i Occupy Stockholm är under 30 år, men vi har några riktigt gamla, gråhåriga också, några som tidigare varit aktivister, berättar John.

Och gruppen ser gärna fler aktiva och fler besökare.

– Ofta tror folk att om de inte är beredda att ge allt för rörelsen, sova här med mera, så är det liksom ingen idé att komma hit. Men det är en missuppfattning, det hjälper oss mycket om de kommer hit de stunder de kan, vi behöver positiva människor som tror på oss. Det kan kännas tungt när vi är för få för att hålla lågan vid liv, menar Naima.

Musikern och filosofen Roni, 33 år, från turkiska Kurdistan, berättar gärna vad som är hans passion: konfliktlösning. Han menar att minst 70 % av alla problem i världen mellan människor beror på systemet.

– Det bygger på materialism, men människan har känslor som hon behöver få uttrycka.  Vi måste skapa ett system som tar hänsyn till det, menar han.

Roni ser inga som helst problem med att fortsätta vara aktiv. Jag nämner kylan, motståndet, praktiska problem, men han säger bara om och om igen:

– Det finns inga problem, jag kommer alltid att engagera mig när det är för något bra ändamål med själ. Ett engagemang med hjärtat är aldrig hotat, menar han.

I tältområdet finns ett riktigt militärtält med en kamin. Utanför träffar jag Thomas Bergh, 31 år när han splittrar lite ved till kaminen med en yxa. Han ler, visar tältet och berättar ingående hur viktigt det är med säkerheten runt kaminen.

– Men just nu ser här hemskt ut, de som varit här inne har inte städat upp efter sig, muttrar han. Han bär in lite flisved och berättar att skosulor kan börja smälta om man hamnar för nära kaminen.

Thomas är sjukskriven några dagar till men snart är han utförsäkrad. Han har inte heller längre någon bostad.

– Jag har väntat flera år på att en sådan här rörelse skulle starta upp, så jag kan engagera mig, berättar han.

Thomas diskuterar gärna, det monetära systemet, euskulder, bostadsbubblan och belånade banker.

– De flesta är ju medvetna om att vi inte har ett hållbart ekonomiskt system idag, men ännu har det inte svidit riktigt hos vanligt folk. Först när deras bankkonton påverkas kommer de att gå ut på gator och torg och protestera som vi, menar han.

Det börjar mörkna, det är råare i luften, kontorsfönstren, som ser ner på den lilla aktivistgruppen som nu ökat till ett femtontal personer, lyser metalliskt gula.

Om ett par timmar startar kvällens möte. I går kom advokaten Clas Borgström, som hjälpte aktivisterna i kvarteret Mullvaden, och föreläste och svarade på frågor om lag och rätt.

En göteborgare stannar till vid tältet.

– Är ni några som sover här eller står tälten bara här för att det ska se bra ut? är hans första fråga.

Ari Wicklund, 51, svarar honom. Ari är vad han själv kallar en skogsmulle och naturmänniska. I 25 år arbetade han med ungdomar som hade det svårt och han säger att han sett att ungdomar mår allt sämre idag, att det inte alltid handlar bara om trasiga familjer utan även om världsläget och en brist på framtidshopp.  Aris engagemang grundar sig främst i omsorg om naturen.

– I trettio år har jag väntat på ett tillfälle som detta. Min uppdragsgivare heter Moder Jord, jag hör hennes suckar, hennes klagan, det är miljön som engagerar mig, att jorden ska finnas kvar för kommande generationer.

Han berättar om brist på bin, luftföreningar och haven som en dag kan vara utan fisk. Och att han inte sovit i sin egen säng på 40 dagar, att han går direkt hit från sitt jobb och direkt till jobbet som telefonförsäljare på deltid.

Men hur påverkar det klimatkrisen på jorden att han sitter här i förtältet på en lerig gräsmatta i en stol dekorerad med en skylt där det står ”Bankman utan vinstintresse”, varje ledig stund efter sitt jobb?

– Vi är skyltfönstret som hela tiden pekar på problemet. Vi är den ständiga påminnelsen att vi inte kan fortsätta så här, säger Ari och vinkar åt en passerande man som höjer bägge händerna i luften mot Ari.

– Det ni gör är så bra, säger mannen och rusar snabbt vidare. En annan man stannar till, han strosar runt lite. Han funderar på att bli aktivist. Han är sjukpensionerad postiljon och vill hjälpa till.

Hjälpa till vill också den blonda kvinna som hastar snabbt över torget i kontorskläder och portfölj. Hon undrar vad de behöver. – Mat, svarar några aktivister i kör. Och så behöver vi en dvd-spelare för att kunna visa film.

En stund senare börjar det skymma. Allt fler aktivister har samlats runt tälten. Hög musik från den lilla laptopen driven av en generator pumpas ut över Brunkebergstorg. Det  är dags för kvällens möte.

Jane Morén