Jag satt och pratade med en mamma i lekparken. Hon har jobbat med ett företags administration i flera år, och har till och med fullmakt för både firmans och ägarens bankkonton. Trots det har hon aldrig fått en riktig anställning, utan tvingas jobba svart.

Och hon är inte ensam. En alldeles färsk undersökning visar att en tiondel av dem som arbetar i Italien saknar riktigt kontrakt. Det innebär två och en halv miljon arbetare.

Två och en halv miljon människor som inte har rätt till ersättning om de blir sjuka. Två och en halv miljon som inte får föräldraledigt, pensionsinbetalningar eller avtals­enliga rättigheter på jobbet.

Det är svindlande siffror. Och trots att den nya regeringen lovat att ta i med hårdhandskarna mot skattesmitning och svartarbete, så tror de flesta italienare inte på någon förändring.

Snarare tvärtom. Ju hårdare krisen slår, desto mer svartjobb dyker upp.

Det handlar inte bara om folk som tvingas jobba svart för att få jobba överhuvudtaget. För utöver de två och en halv miljon arbetare som undersökningen talar om, finns ännu fler som är svåra att hitta siffror på. Det är de som jobbar svart vid sidan om.

En finanspolis sa till mig en gång att Italien och Sverige har samma siffror när det gäller skattesmitning: 20–80. Han förklarade sedan att i Sverige smiter en femtedel av invånarna från skatten, medan det i Italien är en femtedel som betalar den fullt ut.

Jag tänker på grannen som knäckte extra som elektriker när han var ledig från brandstationen. Svart så klart. Kompisen som glatt berättade att han jobbade svart för att inte bli av med arbetslöshetsersättningen. Bibliotekarien som passar barn på sin fritid.

Listan på folk jag känner som gör något arbete de inte betalar skatt för blir lång. Och även om man inte direkt annonserar om det i tidningen, så skäms man inte för att berätta för sin omgivning.

Men med den pågående krisen har något förändrats. Förra veckan hörde jag för första gången en av kompisarna, som jobbar i en keramikfabrik, ilsket säga att alla måste vara med och betala skatt hädanefter. Då talade han inte om de stora skattesmitarna, utan de där som jobbar lite extra och inte vill skatta för det.

Många italienare förväntar sig att den nye premiärministern Mario Monti tar itu med just detta. Att alla ska ha rätt till ett anställningskontrakt, och att ingen ska ha rätt att jobba extra utan att betala skatt för det också. Visserligen inte så mycket för att svartjobb anses omoraliskt, utan för att de flesta anser att detta är ett bra sätt för staten att få in mer pengar utan att dra åt svångremmen för hårt på andra håll. Men resultatet blir ju detsamma, ett Italien med mer skattepengar att röra sig med, och kanske någon miljon färre rättslösa arbetare.

Kristina Wallin
Italien