Kritik: Med Stalin som Gud

Några strödda upplysningar om Albanienkommunismen har kommit i min väg under årens lopp. Som historien om vänskapsresenärerna som blev osams och anklagade varandra för småborgerlighet när de inte kunde bestämma sig för vad de skulle sjunga för de albanska värdarna – psalmer eller inte? De enda sånger svenskarna alltså kunde tillsammans förutom ”Internationalen”.

Och så anekdoten om hur folk i maoistiska Skp inte var allt för pigga på att åka och träffa de mer konfrontationsinriktade albanska kamraterna när relationen mellan Enver Hoxha och Kina hade börjat surna cirka 1977.

Under läsningen av Magnus Utviks bok om sin tid som Albanienkommunist i de sena tonåren i början av åttiotalet, väcker ett fotografi av partiets ordförande, Anders Persson, mitt intresse.

Är det samme Persson som på mitt första jobb efter gymnasiet på den mekaniska verkstaden, T-bana Gullmarsplan, cirka 1979? Det förefaller så. Namnet, Stalinmustaschen och den frostiga distans som Utvik beskriver när saker och ting inte går som dom ska stämmer ganska bra.

För Magnus Utvik är det en gåta hur han som 17-åring fastnade för Albanienkommunismen. Genom att beskriva hur det gick till försöker han närma sig frågan varför.

Heder åt alla dessa detaljer och miljöer som kommer till liv i hans bok! Själv var jag med i annan vänstermiljö några år tidigare men kommer under läsningen ihåg hur det var att till exempel sälja tidningar på lördagar (Utvik var nog betydligt mer idog än jag, kan tilläggas). Och så fikandet, det sociala runt omkring mötena. Vad man åt och drack. Hur det såg ut hemma hos kamraterna. Avbrotten då man pratade om annat än politik en stund. Viljan att göra det ultimata inlägget i alla debatter och diskussioner.

Utviks skildring visar att bygget av ett nytt socialistiskt parti fortfarande var viktigt för många, i det 80-tal som i huvudsak brukar förknippas med andra spörsmål. Och så det här med den rätta parollen! Den rätta formuleringen! Ett felkonstruerat slagord och allting kunde gå i stöpet. Liksom den i grunden optimistiskt ingenjörsvetenskapliga tankefiguren att om man bara kan isolera systemfelen i samhällsbygget så går det mesta att fixa, en idé som numera känns ganska avlägsen.

Starkast är Utviks bok i beskrivningen av de jobb man kunde få utan utbildning, tidigt 80-tal. Hur det kändes att inte få respekt av chefen, och hur folk kunde tråka varandra under långsamma arbetsdagar.

Men trots Utviks känsla för detaljer, scener och politiska diskussioner skapar hans närsynthet också en del problem. Möjligen handlar det om en komplicerad identifikation med den tonårskille han faktiskt var. Pojkens föräldrar kommer från statarfamiljer och har blivit lärare. Pappan är djupt upprörd över Vietnamkriget. Pojken går med i Kommunistisk Ungdom, dåvarande Vpk:s ungdomsförbund. Efter en ganska kort stund utvecklar han en kompromisslös ilska inför KU:s vinglande underdånighet gentemot Sovjetunionen och än försonligare attityd  när det gäller klasskampen.

Själv gick jag också en cirkel i KU några år tidigare och tyckte det var en enda röra att begripa sig på hur man egentligen tänkte när det gällde Sovjet och socialismen. Men jag känner inte igen mig i Utviks respons på detta problem.

På egen hand blir han brinnande Stalin-anhängare. Likaså kommer han fram till att det i Sverige egentligen råder diktatur. Pojken letar efter övertygelse – inte efter överlappningar och jämkningar.Den unge mannen föraktar i synnerhet kvinnorna i KU och i Vpk något alldeles gränslöst. KU-bandet Röda rävar får många kängor för att de gillar plysch och jordskor, bär sig känslosamt åt, har fula halsband från Indiska och inte håller sina knutna nävar i luften utan lutade över bröstet när de sjunger kampsånger.

Den unge Utvik fantiserar föraktfullt om att KU-kvinnorna kämpar för poster i en sovjetisk ockupationsregering och den vuxne Magnus Utvik delar med sig av denna tankevärld på ett sätt som förbryllar – han verkar fortfarande tycka att KU-kvinnorna är obehagliga och opålitliga stycken.

Efterhand framträder ett mönster. Svikarna, liksom de som pojken själv sviker, har en påträngande fysisk närvaro, som KU-tjejerna och även ex-raggaren och Ulf som dekar ner sig i sunkig förtvivlan över att inte räcka till i partiarbetet för Kommunistiska Partiet i Sverige, KPS.

De som rekryterar in pojken i Albaniengänget, alltså de som ser honom och tar honom på allvar och hävdar att han är värd bättre, har varma koftor och sockor på sig och lagar gott fika och lyssnar på vad han säger. Genuin omtanke är det förstås inte fråga om. Allting har en prislapp. Men inledningsvis får han känna sig utvald, får kliva in i ett inre rum.

Målsättningen med rekryteringen är att krossa KU-föreningen i Värnamo och det lyckas till stor del för att den unge Magnus Utvik låter sig tubbas till detta. Men varifrån kommer hans egen drivkraft? Det drama Utvik skildrar med sig själv som huvudperson är förräderiet som hämnd, överlöparens vrede mot dem han sviker, som om de tagit ifrån honom något. Det framgår att han får ångest av allt detta – men första när loppet är kört. Han har, visar det sig, revolutionsturistat i en annan vänsterbokhandel. Därmed blir han revisioniststämplad i Albaniengänget.

När han väl blivit avsågad börjar han läsa om hur Stalin kväste bolsjevikpartiet med alla till buds stående medel. Tvivlet infinner sig.

Ändå är det något som skaver i skildringen av denna väg till insikt. På försättsbladet citeras Arthur Koestler: ”Till en tro kommer man inte förnuftsvägen.” Den titel som Utvik valt, Med Stalin som Gud, verkar tillkommen som en respons på 1990- och 2000-talens nervositet inför fundamentalistiska rörelser.

Den anknyter även till en idag, även bland forskare och historiker, ganska vanligt förekommande jämförelse mellan den nya vänsterns socialistiska framstegstänkande och religiös eskatologi.

Men den kopplingen är än så länge inte belyst på någon mer konkret nivå. Det finns till exempel inga svenska studier om hur frikyrklig bakgrund kan ha format de som var med i den nya vänstern under 1960-eller 1970-talen, eller om frekvensen av nyvänsterorganisationer i regioner med stark väckelse. Snarare fungerar jämförelsen mellan socialism och religiositet som en tankefigur, eller tolkningsram där sekulariseringen av samhället förutsätts skapa en längtan efter hänförelse som tidigare alltså skulle ha tillgodosetts genom kristendomsutövning.  Och den tolkningsramen funkar alltså inte, enligt min uppfattning, med Utviks berättelse.

Bättre lyckas han i beskrivningen av utvaldheten. Många har uppoffrat mycket, även gamla kompisar, för att få komma in i inre rum, i vitt skilda sammanhang. Han levandegör också det klimat som uppstår med en extremt dominant partiordförande i en trång krets där rädslan för att göra fel tar över mer och mer. Och hur man inte gärna lämnar något som man investerat mycket tid och kraft i även när det inte går som man tänkt sig.

Men författaren Utvik väjer för något mer fördjupat resonemang om den unge mannens buttra vrede mot allt och alla – pojkens känsla av att världen inte riktigt duger åt honom. Det är synd. Ändå lyckas Utvik visa på ett fascinerande vis hur det faktiskt är människorna själva som bär fram och tolkar ideologierna och inte tvärtom.

Anne Hedén