Brott som yrke

På det påkostade Stockholmscaféet spelas Britney Spears i högtalarna: ”Mama, I´m in love with a criminal”: en ung kvinna försäkrar vemodigt sin mamma att hon är ”okej, trots allt”. Bakom mig talar en ung, vacker, hårt tatuerad kvinna högt i mobilen med sin väninna. Samtalet handlar om vardagen med en yrkeskriminell pojkvän, hur hon måste skydda sin lille son från vetskapen om hur pappan försörjer dem, tröttheten varje gång hon konfronterat honom.

I böcker som Flickvännen av Karolina Ramqvist eller Pappa och kriminell av Niklas Malmberg och Geir W Stakset möter vi interiörer som glänser: designerkläder, flott inredda hus, lägenheter med dyr teknikutrustning och espressomaskiner. Tomma dagar av väntan vid den nya kontantmobilen, för flickvänners del. Uppdrag Gransknings program ”Yrke kriminell” från 2008 ger en inblick i en gangsterledares tänk och funderingar kring hem och familj.

”Jag får ju inte veta nåt allvarligt. Och jag bör ju inte veta nåt, heller”, säger tjejen i mobilen till sin bästis.

På Sydsvenskan arbetar Tobias Barkman och Joakim Palmkvist som kriminalreportrar. Dessa ska vara på plats direkt när brott ägt rum, rapportera i tidningen. Ett uppdrag som kan vara nog så omskakande: en blodstänkt mordplats, full av räddningsmanskap, polispatruller, chockade vittnen, tar på krafterna. Adrenalinet pumpar på alla närvarande.

Dock finns det tid för eftertanke hos reportrarna. Vad beror det på att under kort tid nio Malmöbor får sätta livet till, funderar man.

”Vi väljer att tränga in i denna ytterst slutna, misstänksamma och våldsbenägna värld via dödsoffren”, skriver författarna till Maffiakrig.

Där Lasse Wierup och Matti Larsson i Svensk maffia (2007) visade upp påkostade muckkalas med saft och rulltårta till gängledarens släktbarn à la det stora tabberaset i Katthult, är författarduon från Sydsvenskan betydligt mer lågmälda i sin analys. De avrättade definieras som ”Malmöbor”, en respektfull gest efter det korta liv de levat i sitt nya hemland.

Men bägge böckerna är lika viktiga för förståelsen av en avvikande framväxande delkultur, som nu blivit karriärer för en del av aktörerna.

De få yrkeskriminella jag talat med är nöjda med bilden Svensk maffia ger av verksamheten i stort. Att få sitt morbida CV skrivet av två etablerade reportrar smäller högt. De poliser som arbetar mot gängrelaterade brott är dock kritiska. ”Du vet, när vi gör husisar ser vi nästan alltid Svensk Maffia ligga framme. Dom tycker om att läsa om sig själva”.

Det säger en hel del. Där forna tiders förbrytare tog till kofoten för att få fram mat på bordet, kanske en minkpäls till frugan och blev ytterst ångerfulla efter avtjänat fängelsestraff, började föreläsa för ungdomar runt om i skolorna, är 00-talets förbrytartrend ny. Man börjar inte tro på Gud i fängelset. Man tror redan på Gud innan man börjar begå brott och man har tydliga mål uppsatta.

– Du golar aldrig. Du samarbetar inte med polisen. Du reder ut brott som begås mot dig och din familj på egen hand. Du har ett litet, men starkt nätverk. Du berättar aldrig om ditt jobb för familjen. Du ställer alltid upp för dina vänner, dygnet runt, om så krävs. Du planerar din framtida ekonomi, tar gärna en längre volta för stora risksummor. Du räknar ut om du kan pensionera dig vid 35 och leva gott.

Det är i grova drag tänket bakom den nya ”yrkeskategorin” som växer fram.

I brist på företagsläkare i den fria kåren anlitas försäljare av ”bola” och ”benzo”, för särskilt krävande uppdrag. Säkra vapen, flyktbilar, lägenheter/lokaler för planering, rena mobiler, skottsäkra västar, tillgång till olika register, datorer, privata läkarkontakter vid eventuella skador, är nödvändighet. Ingen går ut på jobb oförberedd. Ett par bra löparskor kan vara skillnaden mellan att gå fri och åka in på tolv år.

I Maffiakrig pekar man lite på hur ”bling-blingkulturen” lockar många unga att begå brott. Man visar upp Malmös kommunala bostadsmisär, med barn sovande på madrasser i trånga lägenheter, där kackerlackorna kryllar. Efter larm i riksmedierna från boende i området Herrgården, renoverades det och sopbergen i området åtgärdades. Ur segregation, arbetslöshet och trångboddhet föds längtan till MTV-världen av ständigt limousinåkande, diamanter, fester, kvinnor. Inte svårt att förstå.

I tingsrätten möter författarna till Maffiakrig en ledare för en av de i Malmö omskrivna ”falangerna”. Man småpratar vänligt i en av pauserna i förhandlingarna.

”Vad betyder egentligen falang?” frågar mannen reportrarna.

Det här visar på ett konstruktivt möte mellan pressen och de som omskrivs som ”gängledare” etc. Maffiakrigs författare tar avstånd från härskarteknikerna dumförklaring, ironi, bestraffningsjournalistik.

”Vi är inget gäng”, säger ZT, flankerad av vännen TE.

”Vi är kompisar, vi känner varandra. Det är inget gäng”, säger en tidigare gängmedlem.

Barkman och Palmkvist berör medaktörskapet; att kunna klassificera vissa uppgifter från olika källor, att värja sig för att publicera för att inte bli en högtalaranläggning för den ena eller andra sidan i striden. En ständigt återkommande balansgång.

Polis på olika nivåer talar om gängens framväxt och yrkeskriminella som strider om marknadsvärden. Klanfejden i Malmö handlar om något helt annat:

”De här killarna tycker om varandra på riktigt. Det är riktig lojalitet, på båda sidor. De krigar av kärlek. Sånt kan inte de jävla västgängen förstå.”

I en tidigare teve-dokumentär har en avhoppad dömd norsk gängmedlem bekräftat polisens uppgifter om svek, falsk lojalitet och ett cirka åttioprocentigt narkotikaberoende inom den MC-relaterade sfären. ”Alla stjäl av varandra, så fort du vänder ryggen till”, säger mannen till teve-teamet och rör ut pulverkaffe i en plastmugg. Enligt källor har han en förmögenhet och ett stort, larmat hus på utsidan av fängelset.

En tidigare polis jag talat med har hoppat av kåren på grund av att hans kollegor inte prioriterat att lösa mordet på en gängmedlem. ”Alla som dör ska vara lika viktiga och utredas oavsett det rör sig om en kriminell eller ej”.

”Låt dom ha ihjäl varandra”, säger en manlig bekant, då vi diskuterar praktverket Svensk Maffia.

”Men olösta gangstermord kan påverka samhället än mer. Det gynnar framväxten av ett alternativsamhälle, där det är accepterat, kanske till och med nödvändigt, att gå beväpnad. De olösta morden utlöser en våldsspiral”, menar författarna till Maffiakrig.

Susanne Backman