Brott är sexigt

Den minimale 60-åringen öppnar skåpet, tar ut en bild av en 
vagina och visar upp för professor Micael Dahlén. Som åkt ända från 
Stockholm till en anonym förort utanför Tokyo för att möta den
 tidigare dömde kannibalen.

Issei Sagawa mördade en studiekamrat i Paris, åt upp delar av henne,
och är efter 30 år och ett avtjänat fängelsestraff världsberömd. 
Talkshower varvas med krönikeuppdrag som matrecensent, hans ansikte
 pryder designerklockor. Han är en industri för andra.

Idag kontaktas han av kvinnor från hela världen, som villigt bjuder ut 
sina vaginor i hans ateljé, ger honom pengar för sex som krydda i
 deras förmodligen trista tillvaro. Han, som var en rik, men utstött
 nörd och aldrig fick till en dejt. Han, som mördat. En man som gått 
från noll till inget genom att kalasa på en holländska, göra fondue på 
hennes likdelar och sova med de ruttnande resterna av hennes kropp
 brevid sig i sängen.

Varför fascineras vi av mord? Micael Dahlén blir tidigt besatt av
 ämnet. Han ger sig ut på en flera år lång resa bland kriminalteknisk 
litteratur, insamlande av forskningsmaterial, tidningsklipp, besök i 
fängelser och en tur till upplevelseindustrins Hollywood, där mord 
blir stapelvara.

Med humor och självrannsakan leder han oss genom fem olika individers
 liv i Japan, USA, Danmark. Mördandet har givit dem varsin 
fängelsecell, men även kultstatus.

”Det finns så mycket mörker inom oss och runt om oss i samhället. Vi
kan inte fly från det. Vi måste bearbeta det”, säger ekonomiprofessorn, född 1973. Och skrider till verket.

Så får vi veta att 91 % av männen och 84 % av kvinnorna någon gång tänkt på att
 döda. Att amerikanska barn beräknas ha bevittnat ca 8000 mord innan 
grundskolan slutat.
 Resan går till fängelsernas besöksrum, med avvisiteringsrutiner, till 
dejtingsajter på nätet, där miljontals – i huvudsak kvinnor – världen 
över kan få kontakt med en dömd.

Brott är sexigt. Det är en form av makt som lockar.
 Dahlén äter kalkonsmörgås med den över 70-årige och sedan 40 år
 ikonförklarade massmördaren Charles Manson. Charlie har en två man och 
kvinnor stark fanclub, som dagarna i ända sköter fanmail, presenter,
paket, websidor, Facebookgrupper, den kommersiella cirkusen  av
 murderabilia, som blivit så populär att eBay tvingats utfärda en särskild policy,
 pga all handel med avskurna kroppsdelar på nätet.

”Kalla mig Peter Lundin, det är mitt varumärkesnamn”.
 Lundin är psykopatklassad, dömd för flera mord, snygg, beräknande,
 hatad av normaldansken och resten av världen. Men tillräckligt 
attraktiv för att locka flera kvinnor till fängelset för att ha sex
 med honom, vilket fått såväl allmänhet som fångvaktare och medfångar
 att se rött och skriva protestlistor.
 Dahlén kväljs under mötet. Men kommer också på sig med att sakna
 Lundin ju längre bort från besöksrummet han kommer under sin resa in i 
mörkret.

För oss normala ”mordkonsumenter”, som gillar gangsterrap,
 Gudfadernfilmerna, Leon, som njutit på Operan av de klassiska 
grekiska giftmorden, som kanske någon gång låtit oss övertalas att
 köpa en döskallering till någon väninnas tonårsdotter, som 
konfirmationsgåva, är steget till att köpa ett äkta kranium på eBay 
för stort och äckligt. Vi öppnar inte gärna den dörren och brott mot
 griftefriden är inget någon vill förknippas med.
 Vi söker oss bort från öppet våldsdyrkande män/kvinnor när vi dejtar
 eller ska till att bilda familj.

Men det finns undantag.

”Jag har alltid avrått mina kvinnor, inledningsvis”, grymtade den dömde
 Åselemördaren Juha Veija Valjakala. I TV-dokumentären som visades på
 temat ”vilka är männen som vissa kvinnor faller för” gick hans lugna,
 välformulerade machoattityd och muskulösa nacke med guldkedja rätt
 genom rutan, in i mitt vardagsrum och ner i min soffa.

Den kvällen 
frågade jag mig varför ett före detta långhårigt benrangel med 
hagelbrakare och en teddybjörn i flyktbilen kunde attrahera mig.

Anders Behring Breivik (som inte finns i Dahléns bok), en snygg,
 smart, ekonomiskt välbärgad mördare, lutar sig efter Utøyamassakern på 
barn och ungdomar lojt tillbaka i den skottsäkra polispiketen. 
Förnöjt, iklädd röd Lacostetröja, seglar han igenom dagar av hårda 
polisförhör, sover, snusar, äter som vilken fånge som helst. Fast han 
är häktad, isolerad. 
Som väntat börjar breven strömma in till Ilafängelset. Det är 
kvinnor från hela världen som önskar kontakt med just honom.

”Jag är inte förvånad alls. Det finns många människor som är helt på
 gränsen till galna”, säger fängelseprästen och syftar på de 
kärlekskranka kvinnorna.
Och mordindustrin rullar på. Med filmer ”based on a true story”,
 truecrimelitteratur där kvinnliga pedofiler och Gävlekannibaler drar
 folks intresse och drar in kulor till förlagen, medan analysen av vad 
som ägt rum kanske är av underordnat intresse.

”Hur vill du uppfattas? Vad vill du att folk ska se?” 
frågar Dahlén över kalkonmackan med Charles Manson i det varma,
 kaliforniska fängelset.

”Charlie lade sin hand på min arm, lutade sig riktigt nära och såg 
djupt i mina ögon. Jag minns hur mitt ansikte reflekterades i hans 
uppspärrade, djupsvarta pupiller.

’Sin spegelbild’”.

Susanne Backman