Språklöshet är en bra början

”Där stod jag och lyssnade på den feta jäveln som att han skulle ha något vettigt att säga, som att han skulle lära mig något viktigt, få mig att inse att det faktiskt fanns något därute som… som… som…?”

Efter genombrottet med det vilt knarkande kompisgänget i debutromanen Still (2008) återvänder Hassan Loo Sattarvandi till samma förort (Hagalund i Solna) och delvis till samma persongalleri, men huvudpersonerna är nu i högstadieåldern istället för vilsna vuxna, och rösten i boken inte bara ett flipprigt tjatter, utan en känslig, sökande och välformulerad stämma.

Ramen är att Belägring består av ett antal långa telefonsamtal där Caspian återberättar det senaste dygnets händelser för en vän, som också varit med under vissa av de många incidenterna, men lika lite som läsaren vet hur det gick till slut, och varför Caspian är så alldeles sönderslagen och blodig.

Vi får bara höra hans repliker, avbrutna av att kamraten ibland uppenbarligen ställer frågor eller gör invändningar som måste bemötas. Men det märkliga med Caspians monolog är att han är så vidöppen för insikter som ditintills bara legat oformulerade.

Nu när allt i hans kamratdefinierade tillvaro har ställts på sin spets, kan han uttala sig med expertis om hur detta gäng av femtonåringar med trassliga hemförhållanden gemensamt har konstruerat en verklighet av lögner för att skydda sig mot känslan av att redan på förhand vara deklasserad av samhället.

Caspian har en väg öppen ut ur detta. Ett återkommande tema i den skoldag han återberättar är att lärarkollegiet har kommit överens om att en efter en, i slutet på varje lektion, tala honom till rätta och få honom att ta bättre vara på sina förståndsgåvor och satsa på skolan.

Konflikten är mycket väl skildrad och gestaltad. Eftersom alla lärare yrkesmässigt hycklar och ljuger om att alla har samma chanser, måste också denna uppmuntran till Caspian vara en lögn och en förolämpning – också fast han vet om sin extrema begåvning och på allvar överväger att fortsätta på ett bättre gymnasium långt bort från förorten.

Gemenskapen med vännerna är det primära, det är den som definierar honom, medan framtiden bara är en ogripbar möjlighet. Samtidigt som hela hans språk och självsyn utstrålar att han verkligen inte trivs med det här förortslivet heller och har genomskådat det också, fastän på ett annat sätt.

Om lärarnas uppmuntran rent logiskt – därför att han spontant definierar sig som körd – inte kan avse honom och därför måste avvisas, så har Caspian alltså också genomskådat futiliteten och destruktiviteten i de ”normala” ungdomliga umgängesformerna.

Här är ett avsnitt där han reflekterar över sanningen på ett sätt som ligger nära filosofiska teman hos Nietzsche:

”Inget är en lögn rakt igenom, inget finns bara på låtsas – men vi vet att om vi skrapar lite på ytan, så är det aldrig så som vi har låtsats att saker egentligen är. Vi vet det, men vi skiter liksom i det, vi låtsas bara som att det vi säger, det vi hör, är sanningar och egentligen spelar det ingen roll för någon om det inte är det. Vem bryr sig egentligen? Även om man lyckas fly världen så finns den alltid mentalt som det enda man kommer att tillhöra och vara en del av. Man vill liksom färga den med sina lögner, man vill fylla ut den tristess som den innehåller med fantasier som gör det värt att vakna upp och klä på sig och gå ut. Man skapar lögnen, man skapar planen av den enkla anledningen att man inte klarar av att ha det på något annat sätt.”

Lögnen är alltså livsuppehållande på det personliga planet och samtidigt en grundval i den värld han känner. Människan klarar sig inte utan den, hävdar Caspian.

Han står för att han ljuger och hycklar inte med det. Men är inte tillfreds. Resonemanget kommer apropå en beskrivning av hur alla oftast går hungriga därför att det är obligatoriskt att (med undantag för några sällsynta rätter) hata skolmaten och vägra att äta den. En kollektiv ätstörning, kan man kalla det. En sanning man har kontroll över, till skillnad från resten av tillvaron. En protest som bara går ut över en själv. Vilket väl också är meningen.

Aktiv lögn som motmedel mot den samhälleliga förljugenheten, men också som ett sätt att snabbare göra det som förväntas av en och straffa ut sig ur samhället. Drogandet lyder också under en liknande mekanism. Och i förlängningen ger Sattarvandis bok även en nyckel till förståelsen av rasistisk mentalitet.

Är det här klamrandet vid en sanning man själv skapat en klasserfarenhet, och rymmer den i så fall även grogrunden till ett motstånd som kan kanaliseras till annat än självdestruktivitet?

”Fantasier som gör det värt att vakna upp och klä på sig och gå ut” – det är en privatpsykologisk aspekt. Kan man också tänka sig fantasier om att ändra på den segregering som dömer ut hela befolkningsgrupper, förutom några få som kommer sig upp? Varvid de attityder som Sattarvandi registrerar så väl snarast fungerar som effektivt utslagningsinstrument.

För att svara på de frågorna – om klassaspekt och om möjligt motstånd – gäller det att lyssna väldigt noga till berättarrösten i Belägring.

Vem är den kille som brer ut sig i telefon, rekapitulerar den katastrofala dag som varit och hårt rannsakar sitt liv?

Han lever i ett slags ödestro. Han har avhänt sig makten över sitt liv. Det märks inte minst i resonemangen kring att han hade en enda möjlighet att dra sig ur när våldet drog ihop sig kring skolgården, men den chansen försatt han och därför gick det som det gick…

I sin filosofi kring sanning och lögn citerad ovan stoppar Caspian in den korta meningen:

”Vem bryr sig egentligen?”

Den är förstås extremt vanlig, men jag tror också att den är extremt viktig. Att om det funnes nån eller nåt som egentligen brydde sig skulle väldigt mycket vara annorlunda. Caspian är satt – ja utkastad – till att själv göra det bästa av sitt liv, men saknar anledning att göra det.

Det han når fram till är insikten (i en telefonkiosk medan kompisen Agge tjötar om skolans meningslöshet): ”De vet inte bättre.” Avgörande här – och det är därför tanken drabbar honom med kraften av ett framrusande tåg – är att Caspian plötsligt skiljer ut sig från dom andra. Han tar ett viktigt steg. Men vart det för honom kan man inte utröna av Belägring, inte heller av att studera bipersonen med samma namn i Still femton år senare.

Ett tillstånd av tomhet och kanske möjlighet. Det är så långt vi kommer i följe med Caspian. Och det är åtminstone bättre än att leva i ett tillstånd av hyckleri och gänglögner. Så här beskrivs detta tillstånd i samband med en annan plötslig insikt han får:

”För en kort stund kände jag något som jag inte kan sätta ord på, en språklös känsla, en känsla som inte har något, ord, något språk och det var som en sorg och glädje på samma gång – som om hopp och förtvivlan hade smält samman och runnit rakt igenom kroppen.”