Tillåt ”dom” i skriftspråk!

Språkbevararna får nog anse slaget förlorat. Skillnaden mellan ”de” och ”dem” är på väg ut och kommer på sikt inte att gå att upprätthålla.

Framför allt spårar jag stress bakom den tilltagande felanvändningen. Man vet i bakhuvet att här är det fara på färde och väljer sen fel alternativ. Intuitionen sätts ur spel.

Har man väl förstått vad ett grammatiskt subjekt är har man därefter inga problem. Men uppenbarligen går den kunskapen inte att förmedla, så som grammatikundervisningen ser ut.

Ja, jag anklagar grammatikundervisningen för förfallet. Varför ska barnen plågas med dylikt, om det ändå inte funkar?

Att analysera fram ordklasser och satsdelar är jättesvårt. Och inget hjälpmedel jag har sett – utom möjligen vissa kontrastiva grammatikböcker som jämför två språk utifrån skillnaderna dem emellan – kan ge rätt förståelse.

Inte förrän man redan begripit.

I själva verket bygger de flesta beskrivningar på analyser som är gjorda för att passa andra språk än svenska, framförallt latin.

Det finns flera bra grammatikböcker på expertnivå (Beckman, Thorell, Erik Andersson, Hultman), men de funkar inte för nybörjare, inte för att stimulera till att lära sig reflektera över hur språket är uppbyggt.

Vad är då ett grammatiskt subjekt? Det finns inget generellt svar. Det beror på vilket språk man talar om, för alla språk är mer eller mindre olika.

Grammatiskt subjekt i svenskan handlar om hur svenska satser är uppbyggda. De består av ett verb (t ex ”består”) och ytterligare ett antal led, varav vissa är obligatoriska och andra frivilliga.

Dessa led kallas i modern språkforskning fraser, och viktigast bland fraser är substantivfraserna, som kan bestå av ett substantiv, kanske med en hel massa bestämningar framför och bakom, t ex ”det i en fjärran forntid utplånade skytiska folket, känt för sitt guldsmide”.

Hela det där långa uttrycket fungerar grammatiskt som ett led. (Ordet ”led” är tyvärr inte alls självklart: det har vare sig med knän eller med köer att göra, utan handlar om att saker kommer efter varandra.)

Men ett led kan också bestå av ett ersättningsord, ett pronomen, till exempel ”de” eller ”dem”.

Och det är just på den här punkten den skrivande måste förstå vad ett subjekt är. Förstå det rent praktiskt alltså, förstå i bemärkelsen att kunna göra rätt.

Ett annat sånt ställe i svenskan är åtskillnaden mellan ”sin” och ”hans”, samt vissa syftningsfel. Där är subjekt också nödvändigt att kunna.

Men det är som om själva ordet ”subjekt” ställer sig ivägen för förståelsen istället för att hjälpa till.

En gissning jag har är att en känsla av otillräcklighet hos den undervisande läraren kan sprida sig över till eleverna i form av stress istället för förståelse.

För ingen vuxen gör ju fel på ”jag” och ”mig”. Där handlar det också om subjekt, men där sitter förståelsen som en andra natur.

Så problemet går att ringa in: Vissa fraser som bara består av ett enda ersättningsord ställer upp ett val mellan två former: ”de”/”dem”, ”han/honom”, ”hon/henne”.

Och just där (samt på några få andra ställen i svenskan) måste man förstå praktiskt vad som är ett grammatiskt subjekt.

Själva ordet ”subjekt” är inte så viktigt, särskilt om det stressar.

Det viktiga är hur svenska satser är uppbyggda (jag säger ”sats” istället för ”mening” därför att en mening kan innehålla flera satser).

Det finns alltid ett verb, utom i vissa typer av ofullständiga satser.

Och varje verb kräver ett obligatoriskt led som talar om vem eller vad det här handlar om. Vissa verb har fler obligatoriska led, men det är alltid ett av dem som är viktigast rent grammatiskt.

Och det är det ledet som är det grammatiska subjektet. Och som ska ha former som ”de” och ”han”/”hon”. Och för den delen även ska vara det som ”sin” syftar på.

Vad de övriga leden kallas är oväsentligt. Det räcker att veta att i alla andra fall än när ledet är subjekt ska det vara ”dem”, ”honom”/”henne”.

Att döpa de övriga leden till ”objekt” m m är faktiskt bara förvirrande, åtminstone så länge undersökningen bara handlar om svenska språket och inte om t ex filosofi.

Subjekt: ”de”
Annars: ”dem”

Subjekt är med andra ord ingenting mystiskt utan bara ett fåtal obligatoriska regler i nutida rikssvenska.

Och den regeln är på väg ut, åtminstone vad beträffar de/dem. Den är omöjlig att försvara. Dess enda fördel är att den ger en del ökade stilistiska möjligheter i skrivet språk. Men om allt fler gör fel skapar den mer oreda än den hjälper.

Tillkommer gör dessutom problemet att talspråket, utom för några avsides regionala dialekter, inte ger den skrivande nån hjälp. Man hör inte vad det ska vara. Och är dessutom stressad sen man plågades med grammatikundervisning i skolan. Och då blir det fel.

Det enda raka är därför att genast införa en dubbelnorm som tillåter både konsekvent ”dom” eller traditionell växling mellan ”de” och ”dem”. En norm som ju faktiskt redan förefinns genom att det är tillåtet att använda ”dom” när man återger talspråk i skrift.

Då blir det ett aktivt val att skilja mellan ”de” och ”dem”, beroende på ett personligt beslut eller på stilnivån där man publicerar sin text.

Men det är absolut nödvändigt att ”dom” officiellt införs som godtagbart av språknormerande myndigheter, så att det snabbt kan bli socialt accepterat.

Att jag hävdar att den här utvecklingen är historiskt oomkullrunkelig bygger på tendenser i alla västeuropeiska språk mot att allt fler grammatiska skillnader försvinner. Härnäst står även skillnaden mellan ”han”/”hon” och ”honom”/”henne” på tur.

Om vi slutar spilla möda på grammatikundervisning annat än i utvalda, konkreta fall blir det en massa tid och ork över för att ställa relevanta frågor till språket istället. Sånt som ”vad vill jag ha sagt och till vem och vad finns det för möjligheter att säga det”.

Medan grammatikstressen skymmer möjligheterna.

Avslutningsvis kan man undra hur det har blivit så här, att gamla medeltida latinskoletraditioner har bitit sig fast i undervisningen så till den grad att de fjärmar eleverna från deras eget språk.

Min enda tolkning är att skolan på vissa områden fortfarande är universitetsförberedande istället för livsförberedande.

Därför smäcker eleverna i sig listor med onödiga, abstrakta termer för eventuellt framtida bruk. Teori kommer före praktik. Och teori som kommer före praktik fastnar inte. Den blir på sin höjd en stressframkallande utantilläxa.