Det blev alltså inte Karin Alfredssons Pojken i hiss 54 (Damm) som utsågs till årets bästa svenska kriminalroman. Istället valde Svenska Deckarakademin att ge ”Den gyllene kofoten” till Arne Dahl för Viskleken (Bonniers).

Också Dahl skriver i traditionen efter Sjöwall/Wahlöö. Hans polisromaner, tidigare om den så kallade A-gruppen i Stockholm och nu om den sameuropeiska polisstyrkan Opcop, är tidskildringar. Varje roman utgår från samhällsproblem i tiden.

Viskleken, som inleder den nya Opcop-serien, tar sin utgångspunkt i en allt mer europeiserad och internationell ekonomi och – därmed – brottslighet.

När det blev känt vilka fem svenska kriminalromaner som Deckarakademin hade nominerat till årets pris – de övriga var Lars Keplers Eldvittnet, Hans Koppels Kommer aldrig mer igen (Telegram) och Kristina Ohlssons Änglavakter (Piratförlaget) – så uppstod en mindre twitter-konversation mellan mig och Christoffer Carlsson, en av Sveriges yngsta krimiförfattare.

Förväntat, tyckte han. Förväntat var ordet, svarade jag. Och invändningsfritt, på ett sätt. Fast på ett annat sätt går det också att ha invändningar…

De fem nominerade speglar utbudet av svensk  kriminallitteratur år 2011, både vad gäller sort och kvalitet. De kan beskrivas som samhällsromaner med kriminellt innehåll alternativt kriminella samhällsromaner.

Så det borde ju vara bra. Men…

Svenska Deckarakademin nominerar nästan alltid kriminalromaner som skrivs igen, alltså påminner om  kriminalromaner som skrivits tidigare. Experiment och nyskapande finns inte bland kriterierna. Nomineringarna kännetecknas sällan eller aldrig av mod.

Svenska Deckarakademin värnar sitt namn som (kriminal)litterär akademi, hellre än att göra litterära chanstagningar. Men finns det då svensk krimi som skiljer ut sig genom att vara både nyskapande och bra? Kort svar: Ja.

Deckarakademin hade också, på sätt och vis, gjort  klanderfria nomineringar till priset för 2011 års bästa till svenska översatta kriminalroman.

Alla fem är bra och läsvärda romaner, där skildringen av samhället blir en del av kriminalromanen och det kriminella blir en del i en samhällsroman.

Denise Mina tilldelades den utländska gyllene kofoten för Getingsommar (Minotaur; övers. Boel Unnerstad). Som alltid en roman där läsaren kommer nära Skottland som miljö och inte minst dess människor som klass och kön.

Fast priset hade lika gärna kunnat gå till någon av de fyra övriga, det var jämnt.

Mörk jord (Modernista; övers. Ulla Danielsson) av Belinda Bauer blir, åtminstone i mina ögon, framför allt en starkt drabbande barn- och familjeskildring.

Med Tretton timmar (Weyler; övers. Mia Gahne) har Deon Meyer skrivit ytterligare en kriminalroman där dagens Sydafrika skildras med apartheidtiden som ett  för evigt kvarlevande minne i vardagen.

Nattens mörka toner (Ekholm & Tegebjer; övers: Lena E. Heyman) är en spansk polisroman – fast författaren Domingo Villar protesterar nog och säger att han kommer från Galicien – med en annorlunda, speciell stämning.

Sanning (Kabusa; övers: Johan Nilsson) av Peter Temple var min favorit av de nominerade. Miljön är både vanlig, dvs anglosaxisk, och ovanlig: Australien. Inte minst ingår Sanning i en av de underströmmar och undergenrer som finns i dagens krimi. Temple har skrivit en mansroman, som gestaltar och ifrågasätter den manlige mannen i myten och verkligheten.

Min invändning mot de nominerade översatta kriminalromanerna: Varför just dessa fem? Det finns  många andra, lika kvalitativa titlar som hade kunnat nomineras, istället. Inte minst saknar jag förstås min absoluta favorit bland årets utländska krimiförfattare…

Om jag själv skulle ha nominerat fem av 2011 års svenska respektive fem till svenska översatta titlar i den litterära familjen (snarare än genren) krimi (snarare än kriminalromaner) – vilka skulle jag då ha valt?

Funderar… Återkommer…

Läs alla texter som publicerats under rubriken ”Krimi”

Bengt Eriksson

Läs alla artiklar på LO-Tidningen Kultur under rubriken KRIMI, de flesta av Bengt Eriksson. Läs särskilt hans nyliga analys av Karin Alfredssons nominerade bok.