Krimi: Hos rättsläkaren
Följande text har två alternativa rubriker: ”Den ofrivillige deckarförfattaren” och ”Ett passande jobb för en kvinna”.
I slutet av 90-talet, då Patricia D. Cornwells böcker om den kvinnliga amerikanska rättsläkaren Kay Scarpetta hade börjat få många läsare också i Sverige, skrev jag en artikel om ett par kvinnliga rättsläkare, den ena i Stockholm och den andra i Lund. Vi pratade om USA och Sverige, kriminalfiktionen och verkligheten.
Då var det ont om kvinnliga svenska rättsläkare, i verkligheten alltså. Medan de började bli allt fler också i svensk kriminalfiktion.
Internationellt hade Kay Scarpetta sällskap av Temperance Brennan, rättsmedicinsk antropolog hos den kanadensiska kriminalförfattaren Kathy Reichs. I TV-serien om kommissarie Morse kunde man se rättsläkaren Laura Hobson i Oxford. Senare har den amerikanska TV-serien ”Jordan” (om rättsläkaren Jordan Cavanaugh) tillkommit.
Vem som var först i Sverige har jag inte forskat efter men några författare som (spontant ur minnet) låtit kvinnor bli rättsläkare är Gösta Unefäldt, Helene Tursten och Åke Edwardson. Vid filmatiseringarna av böckerna bytte också Anna Janssons kvinnliga rättstekniker yrke till rättsläkare.
Samt Elias Palm, som hittills gett ut två titlar, Corpus delicti och Causa mortis (bägge Ordfront), i en trilogi där Ella Andersson inte bara är rättsläkare på en anonym ort i Sverige utan dessutom huvudperson. När Palm inte skriver krimi så arbetar han också som rättsläkare, på Rättsmedicinen i Lund.
Krimi, förresten. Låt mig ta den här omvägen, för Elias Palm bekräftar min tes att många (de flesta? alla?) som skriver krimi har ett större syfte med författandet än att enbart skriva spännande kriminalhistorier. Palm tänkte inte ens skriva en krimi.
– Jag hade en idé, berättar han. Eller rättare sagt, jag hade upplevt någonting som jag ville skildra. Men var snäll och avslöja inte för mycket om intrigen…
– Tänk om man gav upp allting och bara försvann. För att börja om på nytt. Jag ville gestalta den känslan, som jag själv hade haft. Så jag skrev en roman och lämnade in till förlaget.
– Men, säger Palm, eftersom huvudpersonen var rättsläkare tyckte förlaget att det snarare borde vara en kriminalhistoria. Och undrade om jag skulle kunna förändra berättelsen mer åt det hållet. Egentligen var det inte så mycket som behövde skrivas om men spänningsmomenten blev något mer intensiva.
Döda människor, lik, våld, mord, blod, skalpeller och obduktioner… De flesta måste väl tycka att det är obehagligt att läsa sådana beskrivningar. Man kunde ju tro att författare väljer att ha en kvinna som rättsläkare för att få en balans mellan det hårda, tuffa och det kvinnliga som brukar anses stå för det mjuka. Men för Elias Palm var det inte så.
– Med tanke på mitt eget yrke, säger han, föll det sig naturligt att skriva om en rättsläkare. Och att jag valde att ha en kvinnlig rättläkare berodde dels på att läsaren inte skulle uppfatta huvudpersonen som ett alter ego och dels för att jag tyckte jag kunde skapa en spännande karaktär utifrån starka och komplexa kvinnor i min närhet.
Jag berättar för Elias Palm om de där intervjuerna jag gjorde för drygt tio år sen och så få kvinnor som då var rättsläkare i Sverige. När jag nu, år 2011, gick in på nätsidan för Rättsmedicinalverket, som de svenska rättsläkarna sorterar under, stod det kvinnonamn överallt!
– Idag är det ungefär fifty-fifty bland rättsläkarna. Ser man istället till de läkarstuderande som specialiserat sig på rättsmedicin så dominerar kvinnorna.
Hur kunde det bli så – och gå så fort?
– Eftersom det tidigare fanns få kvinnor bland rättsläkarna har man satsat på att försöka locka fler läkarstuderande kvinnor till rättsmedicinen. Och lyckats.
Det är inte så att unga kvinnor läser krimi, ser hur många kvinnliga rättsläkare som finns i romanerna och tycker det verkar vara ett intressant arbete?
– Till någon del kan det väl också vara så, säger Elias Palm. Och jag får väl erkänna, tillägger han, att jag läste Patricia Cornwell och nog blev lite inspirerad av Kay Scarpetta till mitt yrkesval.
En av de rättsläkare som jag intervjuade för cirka tio år sen hade inte Patricia Cornwell så jag gav henne några pocketar att läsa. Hon utbrast: ”Spännande. Men vilken stor skillnad mot hur vi arbetar! Kay Scarpetta är ju en detektiv lika mycket som rättsläkare. Dessutom åker hon ut till brottsplatserna. Det gör inte svenska rättsläkare.”
Elias Palm, som våren 2010 tjänstgjorde på Chief Medical Examiner Office i New York, invänder:
– I USA har rättsläkare en annan funktion än i Sverige. Där kan rättsläkaren också leda förundersökningen. Patricia Cornwells böcker behöver inte vara så långt ifrån verkligheten.
– Att rättsläkarna i Sverige inte alltid åkte ut och undersökte kroppar på plats berodde på att vi var för få och därför tvungna att säga nej när polisen ringde. Då slutade polisen att ringa. Idag åker svenska rättsläkare ut till brottsplatserna. Vi har lyckats vända det, polisen ringer igen och vi säger nästan alltid ja, vi kommer.
– Efter första boken var det en del som kritiserade mig för att jag var för undervisande. Jag beskrev rättsläkarens arbeta för noggrant. Så jag drog ner lite på det i den andra romanen.
Men nej! Just det gör ju dina böcker extra intressanta – att romanerna samtidigt blir yrkeskunniga reportage från en arbetsplats som är helt okänd för läsarna.
– Ja, jag vill ju ge en riktig bild av yrket, visa hur rättsläkarens arbete faktiskt går till. Men utan att det mest makabra skildras i detalj. Den som vill ha splatter får leta nån annanstans. En rättsläkares arbete handlar också om att kunna bemöta anhöriga på ett professionellt sätt.
I den här texten har genomgående ordet rättsläkare använts som yrkestitel. Men i kriminallitteraturen används tre titlar: obducent, patolog och rättsläkare.
– En patolog arbetar på ett sjukhus med att leta efter sjukliga förändringar som kan ha lett tills ett dödsfall. Patologerna själva obducerar sällan numera.
– Rättsläkaren får sitt uppdrag av polisen och letar efter helt andra faktorer. Det är också rättsläkaren som obducerar. På så vis är vi obducenter. Men efter styckmålsrättegången, där de som åtalades för att ha mördat och styckat Catrine da Costa i media kallades allmänläkaren och obducenten, använder inte rättsläkare så gärna benämningen obducent.
Bengt Eriksson
