Ansikte mot ansikte

Är människans natur att konkurrera eller att samarbeta? Frågan går inte att besvara, men den har en politisk laddning som genomsyrar både vetenskapen och samhällsdebatten. Man skulle kunna kalla den tvisten en skiljelinje som tvingar till ställningstagande.

Vad som gör frågan obesvarbar är att den rymmer en hel del bakgrundsantaganden som aldrig redovisas: Att prata om en ”natur” är att förutsätta att det är det medfödda som styr, och att öppna för jämförelser mellan människor och djur som bara ser till likheterna och inte till olikheterna.

Man studerar apor, tar fasta på de beteenden som går att tolka i mänskliga termer och tror sig ha hittat grundvalen för det mänskliga.

Eller man ger generna mänskliga drag, tillskriver dem vilja, avsikter och planläggning och upphöjer dem till ett slags gudar som styr oss och leker med oss.

Men forskningsresultaten är bara en bild av det samhälle där undersökningarna ägt rum, i synnerhet en bild av akademiskt medelklassliv.

Hur mycket intressantare är det inte med forskning som studerar människor och beskriver vad vi verkligen kan, och den mångfald av former som mänskligt liv kan ta sig.

Om människan har en natur, skriver en filosof, så ligger den i hennes öppenhet, inte i de tvång hon lyder under.

Michael Tomasello är en av världens bästa barnspråksforskare, med insikten att språken är utformade så att de ska gå att lära sig i tidiga år, det vill säga att språken genom tiotusentals år har genomgått en utveckling, inte olik den som Darwin beskrev för de levande varelserna, där inlärningen är den kritiska punkten för vad som bevaras och förändras mellan generationerna.

Tyvärr finns inget av hans språkforskning på svenska, men Daidalos har just givit ut en underbar liten bok Därför samarbetar vi (övers. Eva-Carin Gustafsson) som bygger på jämförande experiment mellan människoapor och människobarn med avseende på förmågan att samarbeta, och i synnerhet att ta den andres perspektiv.

Man kan säga att det otvetydiga resultatet av de kluriga experimenten är att aporna saknar förmågan att föreställa sig ett Du.

Hur kan jag då hävda att detta är bra forskning, till skillnad från till exempel Steven Pinkers hypoteser om att både människor och apor styrs av medfödda genetiska program?

Det är därför att jag har en bakgrund som forskare och vet vad det innebär att överhuvud påstå nånting.

När Tomasello sammanfattar:

”Människan är biologiskt sett anpassad för att växa och mogna i ett kulturellt sammanhang.”

Då är det ett omsorgsfullt timrat påstående fullt av förståelse för att både arternas och individernas utveckling tar tid och sker i ett historiskt sammanhang. Det är raka motsatsen till att betrakta biologin som ett öde.

En annan apbok vi ska vara tacksamma över att ha fått översatt till svenska är Franz de Waals Empatins tidsålder (Karneval, övers. Bo Gustavsson). Han är förmodligen alla tiders bästa iakttagare av apflockars samspel i halvvilt tillstånd och dessutom en duktig berättare.

Men filosofiskt sett är han mycket mer skakig än den strikt empiriske Tomasello, därför att han har en tendens att reducera samarbete och omtanke till ett slags nästan religiös moralisk instinkt. Empatin blir ett värde i sig, det som ska konstateras. Vilket skymmer allt gott som empatin åstadkommer.

Steget kan tyckas långt till en bok om hur flamländska arbetare lär sig franska på egen hand, med hjälp av en lärare som bara upprättarr själva inlärningssituationen.

Men faktum är att publiceringen av Jacques Rancières Den okunnige läraren (Glänta, övers. Kim West) har enorm möjlig sprängkraft på många områden, inte bara den bedrövliga skolpolitikdebatten.

Berättelsen om den f d revolutionären Jacotots förbluffande upptäckt år 1818 av att alla kan lära sig allt växer till en oförglömlig lektion om att jämlikheten finns där redan från början, inte som ett hägrande mål i fjärran – bara vi vågar tro på den och därmed på varandra.

Något av samma anda finns för övrigt i Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari, som ställer tragedin med de afrikanska kulturernas utdöende mot stoltheten över att människan blev människa genom att lära sig samarbeta. Innan jordbrukssamhället gjorde oss korrumperade och våldsbenägna.

Bergs bok genomsyras av en märklig stämning av uppvaknande, till exempel i de bibliska formuleringarna kring utgrävningarna av den plats där själva samarbetsförmågan uppstod:

”Nu ser vi ju våra förfäder på ett dunkelt sätt, så som i en spegel. Drömmen är att forskarna i Awash ska hjälpa oss att få se dem ansikte mot ansikte.”

Det tror jag är den goda grundvalen för all humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och utbildning. Ansikte mot ansikte. Att få syn på sig själv genom att få syn på den andre på dennes villkor.