Städerna producerar städer

Alla som hävdar att arbetarklassen inte finns längre borde ha varit och lyssnat på kulturgeografen David Harvey förra måndagen.

Den grundläggande idén i hans improviserade föredrag på Södra teatern var att städer producerar (och reproducerar) städer. Och att de som är inblandade i denna produktion utgör ett proletariat som är svårt både att få syn på och att organisera på sedvanligt vis, till exempel i fackföreningar.

– Städarna på mitt hotell här i Stockholm pratade hindi med varandra, exemplifierade han. Var sover de? Vad skulle hända här om de illegala invandrarna strejkade, som i USA 2006?

Han målade upp en världsbild där de rikaste berikar sig och tar över allt, också det som förut varit gemensamt.

Men han hade också många exempel på att det är i städerna som ett motstånd kan mobiliseras: från Pariskommunen 1871 till dagens Occupyrörelser, och med socialismen i Bolivia som huvudnummer – där medborgarna i förstaden El Alto spelade en avgörande roll.

Harveys poäng för kvällen var alltså att vända blickarna från fabriken som typmodell och i stället uppfatta staden som den plats där den viktigaste produktionen äger rum, där mervärdet skapas. Och att framhålla den politiska kraften när medborgarna går samman om gemensamma frågor.

Staden, dominerad av transporter och servicenäringar, är vår tids fabrik. Så kan man nog lite bryskt sammanfatta hans poäng. Och vad staden tillverkar är alltså: sig själv. Och vi är inblandade i det, alla vi som bor och jobbar där, med mer eller mindre tillfälliga anställningar.

Harveys analys var att den politiska mobiliseringen när den inträffar, inträffar på medborgarnivå, och lokalt. (Även om det så länge det funnits städer även funnits en spridningseffekt, att upproren och protesterna inspirerar varandra.)

Och den stora uppgift han förelade åhörarna var att inte bara nöja sig med att applådera upproren utan se dem som utkast till ett alternativt sätt att bygga upp en stad: en politisk stad.

För det är alternativ vi behöver, så inledde han sitt improviserade resonemang. Det är bristen på alternativ som skiljer den här krisen från alla andra kriser.