Det finns gott om delade meningar om den nya möjligheten att köpa poesiböcker på Stockholms stadsbibliotek, via en datorterminal som står uppställd i Poesibazaren, omgiven av blädderexemplar med den senaste poesiutgivningen, och som inte kan nås på annat sätt än genom att gå dit. Sen får man böckerna hemskickade med faktura.

Sviker biblioteket sitt uppdrag genom att samarbeta med det kommersiella, Bonnierägda Adlibris? Borde de inte ägna sig bara åt att låna ut böcker? Det är det många som tycker.

Själv var jag med på invigningen av poesiköpsterminalen förra veckan, kom dit av nyfikenhet och gick därifrån övertygad om att det är en utmärkt idé.

Där gavs en överblick som saknar motstycke, eftersom det inte finns nån annanstans där all poesi samlas – dels i form av en utställning, dels genom att poesiköpsterminalen överblickar diktböcker från hela världen, på många språk, och gör dem möjliga att få tag i. Det första jag beställde var en norsk översättning av den tyske poeten Paul Celan, en bok jag hade glömt att den existerade.

En plats där man kan se poesin i dess helhet, och själv stå för utforskandet. Det är ju bara fantastiskt, ingen kan tycka annat. Och liknande arrangemang kan tänkas för andra marginaliserade litteraturgenrer, till exempel skulle jag gärna se en bazar för arbetarlitteratur nånstans!

Och tanken ligger nära till hands att också det omvända är möjligt, en utställning av allt som rör poesi (eller arbetarlitteratur eller…) nånstans på internet. Som ger överblick på böckerna och på diverse sammanhang där de kommer till användning.

Nej, det ideologiska och förvaltningsmässiga problemet ligger i samarbetet mellan det offentliga och det kommersiella. Jag tror att de som ifrågasätter Poesibazaren tänker att om det går att köpa böcker på biblioteken så finns det inget som hindrar att hela biblioteksverksamheten blir kommersiell, till exempel genom att läggas ut på entreprenad, med katastrofalt resultat för folkbildningsuppdraget, det vet alla.

Medan jag tycker att Poesibazaren är ett utmärkt exempel på att en sån gränsdragning går att göra, på villkor som inte korrumperar nån av de inblandade. En marginaliserad genre och dess kringaktiviteter får genom beslut från biblioteket en gräddfil, och därigenom möjlighet att växa i styrka och samhällsinflytande.

Och däri ingår även möjligheten att köpa böckerna. Eller låna, eller bara bläddra. Eller lyssna.

Enskilda personers inköp av poesiböcker är ett kulturpolitiskt framsteg. Särskilt om man betänker att köpet befäster ett intresse som med största säkerhet också kommer att ta sig uttryck i att man lånar andra poesiböcker.

Annorlunda uttryckt: Den viktiga konkurrensen står mellan å ena sidan bokframställning – och i vissa fall bokutlåning – som framför allt görs i kommersiellt syfte, och å andra sidan litteraturens levande strömningar. Som, tydligt och genomtänkt utpekade, också kan göras köpbara innanför ett bevarat folkbildningsideal.

PS. Denna diskussion fortsätter, med berömvärd detaljrikedom och tankeskärpa, i Rasmus Fleischers nyutkomna dubbelvolym Boken/Biblioteket (Ink bokförlag). Jag tänker i synnerhet på förslagen om vad biblioteken skulle kunna bli om de verkade mer i den digitala revolutionens anda och på den marxistiskt medvetna och fint uppdaterade diskussionen av bokens dubbelkaraktär: som innehåll och som katalogpost.