Det är nu 75 år sedan de Internationella brigaderna bildades i Spanien och när jag lämnar Sverige för att delta i minnesbrigaden tågar Sverigedemokraternas ungdomsförbund längs Malmös gator.

På väg ner genom Europa ändrar träden färg.

Rött, gult och tillbaka in i grönt.

Hösten spolas baklänges.

Som om varje steg leder tillbaka till det vi lämnade bakom oss. Här sträcker Europas motorvägar ut sina armar mellan köpcentrumen. Här har arbetslösheten gjorts till naturtillstånd och solidariska trygghetssystem plockats isär. Så har man skapat ett samhälle utan samhälle.

I Bryssel förhandlar de välavlönade om de arbetslösas överlevnad. Besluten fortplantar sig ner genom samhällsskikten, angår i själva verket bara oss. Vi städar upp efter deras kriser, som det alltid varit.

Mörkermännen, rasisterna, sitter nu i många av Europas parlament. För mindre än ett halvår sedan mördades sextioåtta antifascister på Utøya. Dagen innan hade ungdomarna invigt en plakett till minne av de medlemmar som dog i kampen för social rättvisa och demokrati i Spanien mellan 1936-39.

Nu tickar Spaniens arbetslöshet upp över tjugotvå procent och Partido Popular, ett parti bildat av Francovänner, förväntas gå mot solklar seger i valet i slutet av november. Så blir historien en berättelse om idag. Så sträcker sig det förflutna in i nuet, vidare in i framtiden.

Vi står i Universitetsstaden i Madrid och inviger ett nytt minnesmärke till de Internationella brigaderna. Vi har rest från olika världsdelar, några av de sista överlevande är på plats, nu tillbaka i samma land som de 75 år tidigare försvarade mot fascisters militärkupp.

Ty mycket stod på spel. I början av 1930-talet var sex av Europas stater diktaturer. Ett par år senare var tjugotvå diktaturer, bara sex demokratier återstod. Man hade inte lyckats hindra fascismens framfart. De som fyllt Madrids gator med slagord för demokratin hamnade efter kriget i Francos massgravar, i fängelser och koncentrationsläger. Spanien gick en trettiosex år lång diktatur till mötes.

Resan genomkorsas av kampsångerna, dikterna, orden som tonsatte motståndet.

Internationalen sjungen på sju olika språk samtidigt.

Styrkan i den internationella solidariteten.

För den är inte bara vacker tanke, det är en handling.

Den kan inte vara osjälvisk, den ställer krav. Är alltid ömsesidig.

De som lämnade sina hem för att kämpa mot fascismen i Spanien gjorde det också för att avvärja det fascistiska hotet mot sina egna länder, för hoppet om att något land skulle lyckas bygga ett samhälle värdigt människorna.

På platsen för vårt nya minnesmärke deltog många av de tidigaste brigadisterna i sina första strider i försvaret av huvudstaden. Då byggdes bröstvärn mot fascisternas kulor med hjälp av böckerna på universitetsbiblioteket.

Nu står vi och lyssnar när David Lomon, brittisk brigadist, berättar om kampen för 75 år sen. Berättelser som bröstvärn mot dagens mörkermän.

Under veckan i de Spaniensfrivilligas spår får minnesmärket stå som en symbol för att de värderingar som då mötte fascisternas kulor fortfarande måste vinnas igen och igen och igen. Enbart nyligen har man börjat bryta den tystnadens pakt som infördes i Spanien efter Francos död, mycket av historiens mörker ligger fortfarande begravet i massgravarna.

När vi lämnat Madrid och kommit till Albacete, staden som fungerade som högkvarter för de Internationella brigaderna, nås vi av budskapet att Universitetet i Madrid anmälts av högern för att ha rest monumentet. En vecka senare fylls min inbox med bilderna från en skändning av det samma.

75 år har gått. Tiden har lagt sig emellan. De sista svenskarna som åkte ner till Spanien för att bekämpa fascismen har som man säger, gått ur tiden.

Samtidigt: minnena de lämnade efter sig i vår rörelse; odödliga.

De män och kvinnor från hela världen som kom för att kämpa mot fascismen i Spanien är inte suddiga, namnlösa eller glömda. Minnesbrigader, filmer, böcker, dikter och sånger bär dem mellan generationer.

De ropar till oss genom årtionden, ber oss att inte ge upp, ställer krav på oss att fortsätta kämpa. På Malmös gator, i Madrids Universitetsstad och i slaget om historien.

Ber oss att inte bli nostalgiska över den tid som var, istället rikta blicken mot framtiden, fortsätta kampen framåt.

Jenny Wrangborg