Var slutar vår samtida verklighet och var börjar historien? En fråga med flytande gräns.

Somligt är bortglömt, annat lever som om det hänt idag. Det finns skildringar från det trettioåriga kriget som är starkare, mer levande än många av dagens tevesändningar.

Ändå upprörs vi mer över Khadaffis massavrättningar än av massmördandet och våldtäkterna under stormningen av Magdeburg 1630.

Historien är stum, där finns inga ögon, inga röster, inga levande vittnen som kan berätta för oss om den fasa eller njutning de en gång upplevde.

Vår samtid börjar och dör med ögonvittnesskildringarna.

Så det var inte utan viss nervositet jag ringde till Strasbourg i Frankrike.

Till en av de sista i hela världen som varit med om det spanska inbördeskriget.

Avlägsna signaler som blev allt längre och avvisande i mina öron, just när jag ska lägga på svarar en röst på franska.

– Adolphe Loew.

Talar ni tyska frågar jag.

– Natürlich.

Han berättar på klar tyska med gammaldags accent att han slogs mot Franco i Spanien i mer än två år och att ingenting kan fläcka stridskamraternas ära.

Jag får en känsla av att lyssna in i en tidsmaskin. Ett medvetande som formats då rester av en feodal värld fortfarande levde på landsbygden. Då nyheter fortfarande lästes upp av godsherrens härold; en tid då de flesta gick till fots eller red mellan de spanska byarna på vägar som sett likadana ut sedan medeltiden.

En röst i telefon.

Adolphe Loew föddes 1915. 1931 arresterades han av tysk polis under ett illegalt möte med polska immigranter i Berlin. Adolphe utvisades, levde som papperslös i Paris, där hankade han sig fram mellan olika härbärgen arbetade som kypare på en judisk restaurang.

Arresterades av fransk polis, utvisades, återkom.

I september 1936, två månader efter fascisternas militärkupp i Spanien anmälde Adolphe sig som frivillig. Han ville slåss för den hotade republiken mot Franco..

”Först ville de inte ha mig jag var för ung och för mager men i oktober åkte jag med 600 andra spanienfrivilliga till Marseille. Taxiförare som arbetade för republiken körde oss till hamnen, vi packades som sillar i en gammal kollastare.

Många långa dagar och nätter under däck tills vi kom till Alicante. Där möttes vi med blommor, kramar och ostar av befolkningen. Sen var det fest vid varje järnvägsstation på väg till utbildningslägret, men allt det där varade inte länge.

Madrid var hotat. Några nätter senare anföll Francotrupperna våra skyttegravar. Stridsvrål, artilleridån, gnäggande hästar, min belgiska kamrat från båten badade i blodet från sina egna sönderslitna tarmar. De där bilderna återkommer ständigt i mina drömmar. Vi slogs mot fascisterna ända till slutet; det handlade om att överleva Även om det låter konstigt så var jag aldrig rädd innan striderna. Rädslan kom alltid efteråt.”

Av de 600 som följde med Adolphe Löw på båten till Spanien återkom bara 20 till Frankrike.

Adolphe vill inte tala mer. Han ska till sjukhus. Rösten försvinner.

Diset hänger över havet utanför gränsen. Port Bou.

Riddarborgar och fort från Francotiden, sammanvuxna med landskapet. Taggigt, tunt.

Här reste Franco sitt segermonument, en grovhuggen sten med ett kors, alldeles när gränsen slöts och de som inte hunnit fly till den franska sidan hamnade i läger i väntan på dödsdomar eller slavarbete.

Man beräknar att mellan 470 000 och 480 000 människor, många av dem barn, tog sig över bergspassen i östra Pyrenéerna de där sista skälvande vårvinterdagarna i februari 1939 då allt hopp för den spanska republiken var ute.

Adolphe Loew var en av dem.

Julián Zugazagoitia, republikens civilminister, som utlämnades till Franco och arkebuserades, skrev:

”Somliga frös ihjäl under natten. Mödrar vägrade lämna ifrån sig sina döda spädbarn”.

Nu har man också rest ett annat monument som hyllar dessa tappra som höll ut undan Francos tyska bombplan, kanoner och tanks, in i det sista.

När flyktingarna kom till Frankrike internerades de.

Jag vandrar i det franska flyktinglägret Saint-Cyprien vid Rivieran där 90 000 man från republikens slagna armé föstes samman i ett sterilt marsklandskap, tröstlöst dött, det var så trångt att man sov i skift.

Dödligheten var mycket hög. Upp till hundra man per dag.

Idag finns inga spår, inga minnesplattor. Bara vass fält och semesterbyar där båtarna ligger tätt.

Ett pariserhjul med dollartecken i neon, en vattenrutschbana och turistrestauranger med likadana menuer.

En shoppinggata skuggad av plataner.

Där en gång lägerfångarna stod packade, köar nu turisterna sammanpackade i bar efter bar.

Adolphe Loew hade tur, hans franska var så bra att han klarade sig från lägret, Adolphe fortsatte till Paris. Men hamnade i ett annat läger året efter när andra världskriget bröt ut.

När tyskarna marscherade in i Frankrike deporterades han till Nordafrika. Han lyckades rymma, anslöt sig till de Gaulles fria franska styrkor. Efter kriget fick han hederslegionen.

Då hade Adolphe redan nåtts av beskedet att hans föräldrar och ena syster gasats ihjäl i Auschwitz.

De krigsfångar som blev kvar i Spanien sattes i arbete som slavar, byggde vägar, dammar och gruvor; allt administrerat av Spaniens fem största banker som fick fria händer av Franco.

Biskopen av Vic bad om ”en skalpell för att dränera varet ur Spaniens inre.”

Franco beundrade den spanske1800-talsgeneralen Narváez som aldrig förlät sina fiender. ”Jag har inga”, sa han.

”Jag har låtit skjuta allihop.”

200 000 mördades eller dukade under i fängelser då Franco gjorde upp med sina motståndare.

Efter kriget fortsatte den katolska polisstaten med amerikanarnas goda minne.

USA fick sina flygbaser, Francos teokrati fick fortsätta ända tills diktatorns död 1975.

Det enda som kunnat rädda den spanska republiken var ett franskt ingripande.

Men den engelska regeringen sa nej, hotade med att man i så fall inte skulle hjälpa Frankrike om Tyskland anföll. (1938 slöt England ett avtal med Mussolini om att italienska trupper skulle få stanna i Spanien tills inbördeskriget var över).

Den spanska republiken offrades precis som Tjeckoslovakien.

Republiken tvingades köpa vapen på den svarta vapenmarknaden eller av Stalin, man fick betala i förskott med guld eller hårdvaluta, vapenhandlarna tjänade stora pengar

Ofta var det fråga om ren utpressning där republiken betalade mutor för att överhuvudtaget få vapen. De flesta vapenhandlare var Francovänliga, liksom stora delar av den franska industrin och pressen.

Samtidigt fick Franco lastbilar från General Motors och olja från Standard Oil, trupper och vapen från Italien, flyg och militära rådgivare från Nazityskland.

Spanien är fortfarande ett land med dubbla minnen, dubbla glömskor, säger min vän Jorm.

Vinner man inte freden åstadkommer man bara massutrensningar, fruktan och hat. Det var detta som hände i Spanien efter Francos seger.

Spanien är fortfarande ett kluvet land.

Vi åker bil längst solkusten, som sträcker sig från franska gränsen ända ner till Gibraltar. En spaghettivästern i medelhavsbetong med motorvägsramper och ryttare i berg röda som i Arizona.

Bergen är överodlade, eroderar där skogarna försvunnit.

Solkusten skapades under Franco, en tummelplats för skattesmitare som köpte billig mark för vrakpriser, styckade, sålde vidare till överpriser.

Överallt tomma hus, hela stadsdelar med tomma hus, stumma monument över solkusten av idag, lika eroderad som bergen i bakgrunden.

En dröm om solen där själen frusit i ett evigt begär som aldrig mättas.

Jorm bor tillsammans med sin mor i morfars gamla fästning Vinyiamata uppe i bergen utanför Barcelona. Idag sitter Jorm i rullstol. Han lider av en allvarlig muskelsjukdom.

Familjens dokument är en diger samling som bara växer i takt med att nya papper upptäcks eller skapas i nya rättsprocesser.

Morfar Hans dödförklarades i Tyskland redan 1932 men deltog ändå i det spanska inbördeskriget på Francos sida, vilket fick en domstol i Berlin att häva hans dödförklaring år 1941.

Jorm berättar om sin morfars död, hur han nåddes av beskedet i Sverige 1980 och tog bilen ner till Spanien där han ju numera bor. Värmen är bra för Jorms sjukdom

Jorms förhållande till morfar är kluvet. En hård man som aldrig hörde av sig.

På ägorna ligger ett monument som morfar lät bygga.

En kapell av sten. Två höga enar och dödens port omgiven av bänkar.

En inskription:

”Till alla mördade under inbördeskriget 1936–1939.”

Morfar Hans flydde från Barcelona ombord på ett italienskt fartyg tillsammans med sin älskarinna den 26 oktober 1936.

Då var Adolphe Loew redan på väg in i Spanien. Den ene flydde, den andre ankom.

Två år senare sommaren 1938 möttes de vid Ebro. Det slag som avgjorde det spanska inbördeskriget.

Marken var full av kråkor som kalasade på lik så långt ögat kunde se. Förlusterna var enorma. 40 000 döda och mer än hundratusen allvarligt sårade på båda sidor.

Såg de varandra så var detta nog en ren tillfällighet. De kände inte varandra, råkade bara delta i samma blodiga slag, på var sin sida om floden .

Adolphe Löw och Jorms morfar Hans.

Mitt i floden Ebro har Franco rest sitt monument över segern. Blommande friser, en granitörn lyfter från sin pelare.

Monumenten är fortfarande hans.

Vi stannar vid en bensinstation, ännu ett monument så självklart att man knappast tänker på det.

Utan den amerikanska oljan hade Franco inte vunnit krigets avgörande slag..

Björn Cederberg