Décroissance är ett sätt att leva. I Parisdeklarationen från 2008 definierades begreppet, som kan översättas till nedväxt på svenska, som en ”frivillig övergång mot ett rättvist, deltagande och ekologiskt hållbart samhälle”. Situationen är trots allt akut i världen sett till miljöproblem och sociala orättvisor. Décroissancerörelsen skyller dessa båda på överkonsumtionen.

Förespråkarna talar också om att vi måste dra ned på såväl produktion som konsumtion – vilket går på tvären mot tillväxtideologin. Ändå handlar nedväxt inte om martyrskap. Tvärtom. Som idé hör den ihop med downshiftingrörelsen som förespråkar att vi borde jobba mindre. Tid är viktigare än prylar.

Nedväxt kan däremot få en negativ laddning om man per automatik tolkar nedåt som bakåt. Samtidigt är mer inte alltid bättre. Budskapet från Tim Jackson, författare till boken Välfärd utan tillväxt, är att vinsten av ytterligare tillväxt i redan rika länder är begränsad.

Vi blir varken lyckligare eller friskare. Dessutom, menar Jackson, är också det nuvarande systemets frihet snäv: ”I den materiella världen finns det inget val som säger: jag blomstrar på ett annat sätt.”

I grunden handlar nedväxt om att tänka om. Trots den språkliga kullerbyttan kan det därför ändå leda framåt.

Ellen Albertsdóttir