Personlig relation till det omskrivna

Nej, jag har inte läst dem. Jag har bläddrat i dem, länge i vissa. Och jag kommer att läsa dem över låt oss säga en femårsperiod. Men jag vill rekommendera dem först.

Dessa klippböcker av utmärkta journalister.

Till slut hamnar valda tidnings- och tidskriftsartiklar i bokform, och förstärker intrycket av att här finns en röst som tänker, ett perspektiv som ger perspektiv.

Journalister som är så bra att man river ut eller printar ut deras artiklar.

Lena Andersson, regelbunden kolumnist i Dagens Nyheter, nästan efterlängtad varannan helg därför att hon säger emot det gängse tänkandet och gör det med en formuleringskonst som etsar sig fast.

Nu har hon samlat debattartiklar och tre likaledes debatterande pjäser i boken Förnuft och högmod. Ingår gör också hennes berömda Sommar-program om Jesus.

Jag gillar inte hennes programmatiska ateism. Men jag håller med om mycket av religionskritiken och genomskåderiet. Hennes tro är stark på människan. Liksom hennes misstro.

Gellert Tamas ligger bakom två böcker som genomlyst det svenska samhället. Lasermannen och De apatiska. Hans samling av reportage 1989–2011 visar återigen vilken skicklig yrkesman han är, och de tillbakablickande kommentarerna ger ett extra tidsdjup.

Tamas är så väldigt bra på att etablera en rak närvaro i relation till dem han träffar, och sen plocka fram de fakta som behövs i rätt ögonblick. Allt sker i realtid, liksom live. Därför kommer man att gå till den här boken många gånger, för att kolla upp hurdana historiska personer, hurdana de var, och historiska skeenden, vad det var som verkligen hände. Eller åtminstone få ett tungt perspektiv bland många möjliga.

Anders Björnsson är en ständigt reflekterande skribent. Han gör en både uppklarnad och förvirrad. I Den uppskjutna debuten tecknar han de senaste sextio årens historia genom personporträtt av människor han mött, men det är den egna undersökningen som står i centrum, de frågor han vill ha svar på men ofta förblir lika amorfa som samtidsverkligheten. Tjugo texter av varierande längd, alla utom en riktade till en namngiven adressat, men av stort intresse för en långt större, grunnande krets.

Petter Larsson är en av dem som gör Efter Arbetet till en av de tidningar man måste läsa för att få reda på vad som sker i riket. Man möter honom även när han gör skarpa dagspolitiska nålstick i Aftonbladet. Och nån enstaka gång även i LO-Tidningen.

Hans samlade texter 2001-2010 har överskriften Till frihetens försvar. De har kvar sin polemiska fräschör, som är densamma oavsett om han recenserar, analyserar eller debatterar. Genomgående är en globaliseringskritisk plattform, som skapar begriplighet, såväl med avseende på de viktiga händelserna som ställningstagandena.

Charles Dickens är en av alla tiders största författare, men han var också publicist och utgav åren 1850–1859 veckotidningen Household Words, där han hade full kontroll över innehållet och även skrev mycket själv. Romanen Hårda tider var ursprungligen en följetong i den.

Nu har Jan Myrdal gjort ett stort urval av dessa märkliga skisser, som skildrar industrialismens samhälle i oavvislig detalj och med ett sinne för rättvisa som mullrar underifrån. Särskilt fastnar en scen beskriven av Dickens själv, om mötet med några kvinnor som sover utomhus därför att fattighärbärget inte hade plats:

”Jag har sett många underliga saker, men inget som gjort djupare intryck än det tröga och uttryckslösa sätt som det där utslitna och fattiga stycket tog myntet på och försvann.” (Översättning Lasse Lindström)

Sentimental överdrift kombinerat med exakt iakttagelse. När man sitter så här med en trave böcker som alla strävar efter att skildra verkligheten slås man ändå av hur viktigt jaget är i reportagen. Inte precis ordet ”jag”, men att det är den subjektiva upplevelsen som sätter ramen för vad läsaren ser.

I Carsten Jensens urval Ut finns en intressant självreflexion bland alla rika reportage jorden runt. Han berättar om hur han mitt i en äktenskaplig och kreativ kris blir essäist:

”Jag gjorde en upptäckt: det fanns en frihet som väntade när jag tog ett steg åt sidan om mig själv och såg på mig själv utifrån. När jag konstruerade mig själv som jag skulle ha konstruerat en romangestalt återfann jag suveräniteten i min egen röst och kom återigen i dialog med mina egna ord. Min text sade mig något. Jag kunde höra mig själv.” (Översättning Fredrik Ekelund.)

Detta är mycket intressant formulerat, och sprider ljus inte bara över Jensens världsomspännande bok utan över villkoren för alla de skrbenter som nämns i den här artikeln.

De inte bara rapporterar utan står även i dialog med sina egna ord.

Ovärderliga inblickar i journalistyrket och ett inte alls okomplicerat eget liv ger Stina om Stina och konsten att intervjua.

Särskilt den långa rekonstruktionen av en svår men lyckad teveintervju med Ulf Lundell imponerar. Man får intrycket att Stina förhåller sig analytiskt till sig själv i realtid, uppfattar sin egen roll medan inspelningen pågår och till och med blandar in Platon och Sokrates som föredömen.

Helt säkert kommer jag att se på nästa Lundberg Dabrowski-intervju med ett annat perspektiv, kolla in hennes närvaro mer än den kändis hon samtalar med.

Ett helt annat perspektiv på det subjektiva ger den underbara antologin med texter från ett av svensk popjournalistiks flaggskepp Schlager. Intervjuerna, recensionerna och reportagen är som i Tamas bok försedda med tillbakablickande efterord som förstärker tidsdjupet och ger många kaotiska inblickar i arbetssättet.

Men framför allt är det bejakelsen som slår emot en från boksidorna, till exempel Bengt Erikssons förklaring till varför intervjun med The Slits 1981 gick så bra (den övergår i ett hushållsgräl mellan Ari Up och hennes mamma):

”ingenting kan få mig så glad som när människor – ofta är det ju unga människor som ägnar sig åt olika sorters kultur – gör någonting bara för att de måste göra det.”

Och likadant var det med själva Schlager, vars första nummer utkom i oktober 1980. Förmedlingen av popmusikens utveckling var så angelägen att den bara måste fram.

Till sist måste en annan av kultursidornas stadiga medverkande nämnas. Crister Enander har en sällsynt folkbildarförmåga och samlar höjdpunkterna ur de senaste årens produktion i volymen Skiftande speglar, som både är uppslukande läsning och hör hemma bland de böcker man framgent vill ha nära till hands för referens och uppbackning.

Enanders främsta tillgång, utöver stilkonst och ett extremt självständigt omdöme, är förmågan till snabb karaktärsteckning.

I en tid när allt fler tror att ”karaktär” är nånting som handlar om rollgestalter i teveserier tillämpar han med framgång den gamla betydelsen av ordet och lyfter fram den moraliska hållning som ger varje människa hennes särprägel.

Porträtten av stora författare lyfter fram människan, som person och som stilist. Man lär känna dem. Vilket är nånting helt annat än handbokskunskaper och schablonpsykologi, ja ren medicin mot sånt.

Så – vad är receptet för alla dessa böcker som jag valt ut (andra valdes bort), lustläst snarare än lusläst och bestämt att de är värda att bevara därför att jag kommer att ha nytta av dem?

Grundråvaran heter tid. Inte i bemärkelsen ”obegränsat många timmar”; snarare i bemärkelsen beredskap, att vara redo att plocka ut den detalj som karaktäriserar en person eller ett samhällsklimat.

Och tillagningen handlar i mycket högre grad än vad som syns på ytan om etableringen av det egna jaget. När den rätta detaljen inträffar och ska lyftas fram sker framlyftandet i personlig relation till det omskrivna. Att vara en god skribent handlar om att ha ett tydligt men outgrundligt perspektiv och stå för det.