Är på väg till USA på semester.

Sist jag var där var hela familjen med. Vi fick vänta i en timme och 50 minuter på att bli incheckade på YMCA:s något sunkiga vandrarhem i centrala New York.

Nej, det var ingen jättekö, vi var en familj och ett par som väntade på nyckel – och tre personer bakom disken. Men jisses vad det skulle fyllas i blanketter och vilken förmåga personalen hade att hitta andra arbetsuppgifter eller kaffekoppar som var viktigare för stunden.

Påminde om något. Efter en stund insåg jag: en resa i Sovjetunionen.

Likheterna var uppenbara.

Så varför associerar vi öppenhet, tolerans och service till liberala samhällen medan kontroll och byråkrati hör ihop med socialistiskt (socialdemokratiskt) maktutövande?

Ansökan om in­resetillstånd till USA är detaljerad och känns lätt absurd. Jag tänker på när Håkan Juholt på sin första presskonferens fick frågan om lik i garderoben.

Han hade verkligen grubblat, men nej – kom inte på mer än någon fortkörningsbot, eller kanske det handlade om en parkeringsbot?

Att intyga att jag inte har hiv kändes ganska enkelt. Men frågan om jag någonsin lidit av mental sjukdom? Nä – det har jag väl inte? Eller räknas den lindriga hysterin jag drabbades av när mitt första barn föddes?

Olika sjukdomar? Granuloma inguinale (klamydia), gonorré? Nej …

Men hela formuläret skapar en känsla av paranoiskt hjärnsläpp. Jag är ju över 50. Tänk om jag helt förträngt en lätt släng av gonorré för 30 år sedan? Vet tullen det?

Plötsligt känner jag mig som hypokondrikern i Tre män i en båt – han som hade haft alla sjukdomar från A till Z i ett medicinskt lexikon.

Hur vet man?

Lugnar ned mig snabbt när jag kommer till formulärets simplare frågor.

Har jag ägnat mig åt terrorbrott?

Näpp – helt säker.

Men jag skulle aldrig på en presskonferens våga gå i god för att min garderob är totalt likfri.