Sedan diskrimineringslagen mildrades genomför allt färre företag lönekartläggningar, enligt en ny rapport från Unionen.
Det innebär att ett av de främsta verktygen för att påtala osakliga löneskillnader är på väg att försvinna.
Naturligtvis förespråkar ingen diskriminerande löner, och att lagen har mildrats kan inte heller tolkas som att regeringen struntar i könsdiskriminering.
Däremot fungerar lönekartläggningar och andra verktyg som dokumenterar osakliga löneskillnader mellan män och kvinnor också som dokument över orättvisa lönestrukturer för andra grupper i samhället.
Och dessa orättvisor är det viktigare för regeringen att osynliggöra.
När dåvarande Jämo 2006 i ett specialprojekt granskade arbetsgivarnas lönekartläggning resulterade det i lönejusteringar för närmare 6 000 anställda.
90 procent av dem som fick sina löner rättade var kvinnor. Men även tio procent män befanns alltså vara felavlönade i förhållande till det arbete de utförde.
I snitt fick de felavlönade en lönejustering på 1 120 kronor i månaden.
Jämo kunde stödja sig på att individuella löneskillnader naturligtvis inte är något lagbrott men att löneskillnaderna måste vara sakligt grundade.
Lönen ska, enligt detta historiska resonemang, alltså bestämmas utifrån faktorer som arbetsuppgifter, ansvar, utbildning och liknande.
I dag ser vi hur uppluckrade regler för visstidsanställningar, påtvingade deltider och sämre anställningsskydd gör att lönen också påverkas utifrån maktposition, det vill säga vilken trygghet och förankring den anställde har på sin arbetsplats.
Lönerna påverkas dessutom av regeringens politiska linje att använda låga löner som ett medel för att få in utsatta grupper i arbete. Bland utsatta grupper räknas numer av någon anledning ungdomar, invandrare och i övrigt alla arbetslösa som tvingas byta bana i livet. Alla dessa ska därför inte få lika höga löner som andra.
Om de gamla metoderna för att kartlägga löner skulle få bestå skulle de vid sidan av diskriminerande lönesättning mellan män och kvinnor alltså också påvisa andra orättvisor orsakade av den arbetsmarknadspolitik som regeringen nu bedriver.
Och den typen av orättvisor vill regeringen helst inte ha bedömda utifrån ett diskrimineringsperspektiv.
Det första steget mot en acceptans av diskriminerande löner togs dock inte av regeringen.
Det skedde när Jämo och de övriga ombudsmännen slogs ihop till den katastrofala inrättning som heter DO, där jämställdhetsarbetet prioriterades ned och som under chefen Katri Linna blev en myndighet som ingen längre förstod sig på.
Och ungefär samtidigt med att Jämo avskaffades tog den borgerliga regeringen bort kravet på företagen att göra lönekartläggningar varje år. Numer räcker det med vart tredje år.
Och följderna är tydliga, visar alltså Unionens rapport. Bara 40 procent av 1 000 tillfrågade arbetsplatser utför årliga lönekartläggningar. Nästan hälften har inte utfört någon lönekartläggning alls de senaste tre åren.
Och samtidigt finns alltså inte längre någon fungerande tillsynsmyndighet som kan fånga upp de lönekartläggningar som ändå görs.
Därmed har en av de få vägar som finns att upptäcka och dokumentera osakliga löneskillnader kraftigt smalnat av, vare sig det gäller könsskillnader eller andra orättvisor på arbetsmarknaden.
