Foto: Conny Sillén Bild: Conny Sillén

Saga Gevargez (mitten) från UN Women träffar Lena Hansson och Anette Isaacson på Språk och framtid i Örebro för att få till stånd ett samarbete. Föreningen genomför utbildningar i Kvinnokonventionen.

 

Förenade kvinnor del 2. Serievåldtäktsmannen har ökat örebroarnas samhällsengagemang. Också kvinnors åsikter behövs när samhället ska byggas. UN Women ordnar arbetsgrupper och projektledaren Saga Gevargez har mycket att stå i.

I Örebro har UN Womens lokala grupp kommit i gång ordentligt med sitt arbete. Där finns en plattform för samhällsengagemang också för dem som aldrig jobbat traditionellt politiskt eller fackligt. Där har aktivister arbetat hårt i flera år och fått med sig såväl politiker (speciellt under valåret) som lokaltidningen Nerikes Allehanda i sin kamp för kvinnors empowerment, som det heter på engelska. Kvinnors egenmakt, egen möjlighet att växa och ta sig makt.

Gemensamma mål – och fiender – har satt fart på arbetet.

I somras kom domen mot serievåldtäktsmannen som satt skräck i Örebro under många år. Han fick tolv års fängelse för 13 fall av våldtäkter och våldtäktsförsök. Men örebroarna hann inte andas ut förrän en ny våg av våldtäkter och överfall skedde i stadsdelen Väster.

– Det är sorgligt att något dåligt ger oss framgångar, säger Saga Gevargez.

Men att folk engagerar sig är ju ändå bra.

Hon huttrar en stund utanför en kiosk med en kasse material i handen.

En verksamhet för arbetslösa har åtagit sig att klippa de vita banden, fästa säkerhetsnålar och paketera dem inför försäljningen. Vita band som ett statement mot mäns våld mot kvinnor.

Det gäller att knyta kontakter när resurserna är små.

Sedan promenerar Saga Gevargez vidare in på Slottsgatan till Språk och framtid, svenska för invandrare. Hon hoppas inleda ett samarbete där.

– Vi vill nå så många nyanlända invandrargrupper som möjligt, säger hon när hon träffar planeringschefen Lena Hansson och kurator

Anette Isaacson över en kaffe i grupprummet. I klassen utanför pågår svenskundervisning.

– Vår utbildare Mayson Murad pratar arabiska och kurdiska och har fått fin kontakt med somaliska kvinnor också, berättar Saga.

– Min erfarenhet är att somaliska kvinnor inte pratar så bra arabiska, inte på djupet? funderar Anette Isaacson.

Tanken är att genomföra kortare utbildningar om Kvinnokonventionen. Informera, informera, informera – det är organisationens viktigaste uppgift, enligt Saga.

– Jag skulle gärna se att du finns med, Anette, säger Lena Hansson.

För om privata problem kommer upp till ytan är det bra med en kurator till hands.

Inga problem för vår del, säger Saga:

– Det händer rätt så ofta att kvinnor kommer till oss efteråt med sina problem och då hänvisar vi dem till kommunens verksamheter.

Mötet avslutas. Anette och Saga ska träffas och göra upp om ett konkret förslag innan beslut kan tas i ledningsgruppen.

– Jag är jättenöjd. De sa inte nej i alla fall, säger Saga efteråt.

Sedan träffar hon utbildaren Mayson Murad tillsammans med Zozan Baransson, som tidigare varit anställd men nu jobbar ideellt för UN Women, på ett fik vid Stortorget.

Saga plockar upp en Nerikes Alle­handa, lokaltidningen, ur sin Unifemkasse. Så hette FN:s utvecklingsfond för kvinnor fram till årsskiftet – nu har FN:s fyra genusenheter blivit UN Women, men någon ny kasse har det inte hunnit bli.

Tidningen är från i våras, när hon själv var på omslaget. Länsstyrelsen delade ut 600 000 kronor i bidrag till organisationer som kämpar mot mäns våld mot kvinnor. UN Women fick mest, 236 000 kronor.

– Titta, Allehandan har till och med bytt ut loggan, så att vita bandet är med, säger Zozan Baransson, och påpekar att de fortfarande har annonser för vita bandet nästan varje dag.

När tidningen bad om förslag för att göra staden tryggare fick den många svar. Fem valdes ut och förverkligades. Bland annat har alla gatlyktor numrerats, och kan felanmälas snabbt och enkelt.

Nu gäller det att arbeta hårt för att UN Women ska bli ett lika starkt varumärke som Unifem hade blivit i Örebro, säger de tre kvinnorna.

Det började i liten skala. Ett gäng kvinnor från olika håll i Örebro samlades till en studiecirkel 2008. Året efter bildades lokalavdelningen UN Women Örebro, som började med att uppmärksamma FN-dagar, som kvinnodagen och dagen för att utplåna mäns våld mot kvinnor.

En av initiativtagarna, Britt Öhman, var då lokal S-politiker, och projektledaren som anställdes, Britt-Inger Örenius, var tidigare moderat kommunalråd.

– Det betydde oerhört mycket. Att vi var en politiskt obunden organisation, men med kontaktnät i politiken och representanter också från högern, säger Britt Öhman, som har flyttat till Stockholm och nu är styrelseledamot för UN Womens svenska kommitté.

Kommunfullmäktiges ordförande hade då också initierat ett interkulturellt och interreligiöst råd som skulle vara referensgrupp åt politikerna. Problemet var att det bara bestod av män, vilket en kvinna på kommunen reagerat på. Hon vände sig till Unifem och tyckte att de skulle starta ett interkulturellt nätverk för kvinnor.

– Vi samlade ihop grupper som samtalade om olika områden som jämställd hälsa, sjukvård och stadsbyggnad, liksom mäns våld mot kvinnor, tryggheten på gator och torg, anhörigvården. Hur fungerar det, vad kan bli bättre?

Landshövdingen Rose-Marie Frebran blev ambassadör och stod som värd för det första mötet på Örebro slott 2009.

– Det blev väldigt stort, många hade aldrig varit på slottet. Vi insåg att varumärket Unifem var starkt bland kvinnor med invandrarbakgrund. Man vet vad FN är. Hade vi varit rödstrumporna, eller kvinnogruppen, eller vad man nu hade kunnat heta, hade det varit svårare, säger Britt Öhman.

– Kvinnor över partigränser och fackliga gränser måste börja samverka mer. Jag vet inte ens om kvinnorna inom LO samverkar. Jag tror att kvinnor måste utbilda sig ihop och hitta gemensamma strategier, säger Britt Öhman, som hoppas att UN Women, med sitt övergripande genusuppdrag, kan bli den starka kvinnoorganisation som Sverige enligt henne behöver.

Mayson Murad kom till Sverige från Irak för tre år sedan och började snart som praktikant på Unifem. I Irak jobbade hon som riksdagssekreterare men också med kvinnorättsfrågor för FN.

Hon har varit en fantastisk tillgång, säger Zozan Baransson och Saga Gevargez, genom sin kunskap och sina språkkunskaper har hon skapat andra kontaktnät än projektledarnas.

Som muslim har hon med trovärdighet kunnat säga: Kvinnokonventionen går ihop med islam.

– Men vi måste prata mer med svenska män också, det finns så många saker som kvinnor behöver för att få samma rättigheter som män här i Sverige, säger Mayson Murad.

– Jo, man hamnar ofta i en situation där folk säger stackars kvinnor i Iran. Men man glömmer de svenska kvinnorna, det är så mycket vi inte pratar om, säger Zozan Baransson.

De önskar att de kunde ändra tänkesättet kring manligt och kvinnligt. De vill ut på arbetsplatser och prata om Kvinnokonventionen. De skulle önska att cheferna gav dem en möjlighet, till exempel på industrier med många män.

– Min sambo är rörmokare. I den branschen är det väldigt stor skillnad mellan hur man ser på kvinnor och män, de skojar väldigt grovt. Men han är inte sån, säger Saga.

Jo, man måste titta på sin egen närhet också, säger Zozan, som jobbar på ett familjedrivet kafé längre ner på Stortorget. Där försöker hon se till att inte gravida kvinnor diskrimineras vid anställningar.

Fortfarande består politikernas interkulturella råd bara av män. För UN Women i Örebro återstår frågan: Ska de försöka få in kvinnor där, eller bilda ett eget råd med bara kvinnor?