Jobb, lön och självrespekt

Ahmed Hussein Khulane kom till Sverige med en 13-årig dotter. Han är jätteglad för att hon siktar på universitetet. Resten av familjen – fru, fyra döttrar och en son – finns i Rwanda. Han hoppas att familjen ska återförenas när den nya lagen träder i kraft den 1 juli 2012.

 

Somaliska flyktingar lyckas i USA och Storbritannien – men har den högsta arbetslösheten av alla invandrargrupper i Sverige. Nu har integrationspolitikens största misslyckande blivit Fagerstas utmaning.

131 somalier flyttade till Fagersta på eget initiativ första halvåret 2010. Där finns lägenheter. Det verkar vara den främsta orsaken.
Ahmed Hussein Khulane kom i maj förra året. För två månader sedan fick han ett städvikariat efter ett och halvt års arbetspraktik i kommunens regi.

– Jag har jobb och lön. Det ger självrespekt. Jag vill inte leva på socialpengar, säger han.

Städarna på äldreboendet Malmen kommer från fem länder – förutom Somalia är det Vietnam, Albanien, Marocko och Sverige. Fagersta har haft avtal om 30 kvotflyktingar om året sedan 1985. På senare år har det kommit betydligt fler.

I somras prisade Arbetsförmedlingen Fagerstas arbete med att slussa ut flyktingar på arbetsmarknaden. I tidskriften Fokus årliga kommunrankning hamnar Fagersta på tionde plats av landets 290 kommuner.

Fagersta behöver invandrarna. Mellan 1970 och 2000 minskade befolkningen med 30 procent. Sedan dess har den ökat långsamt till dagens 12 500 invånare.

– Det är jättebra att det kommer folk. Vi vet av erfarenhet att det gör ont att krympa. Om befolkningen ska öka måste vi ha invandring, konstaterar kommunalrådet Stig Henriksson.

Mohammad Aden pratar somaliska med sonen Ahmed, 4, och dottern Afnan, 1, när han hämtar dem på förskolan Humlan. Ahmed svarar på svenska.

– Det är bättre att barnen är på dagis än hemma. De utvecklas mer, tycker han.

Han vill dela på ansvaret för barnen med sin fru. Hon går gymnasiets omvårdnadsprogram och har stora chanser att få jobb efter skolan.

Mohammad Aden har lyckats. Han kom till Sverige 2008. Först hamnade han i Stockholmsförorten Rinkeby. När han inte fick undervisning i svenska tog han saken i egna händer. Han satt på biblioteket fem sex timmar om dagen och lärde sig på egen hand.

– Språket är nyckeln till integration, upprepar han gång på gång.

När hans fru kom till Sverige fick hon lägenhet i Fagersta. Där återförenades familjen 2009. Där tog sig Mohammad Aden igenom svenskundervisningen på två månader och fick jobb som instruktör i samhällsoriente­ring på Asylhälsan i Västerås. Nu är han in­ne på sitt andra jobb som boendestödjare för ensamkommande flyktingbarn i Fagersta.

Han har startat den somaliska föreningen, den enda i Fagersta. I Västerås, med 1 500 somalier, finns 18 somaliska föreningar och i Stockholm lär det finnas 400. Det underlättar inte kontakten inom gruppen och ut mot samhället.

– I Fagersta är alla somalier med i föreningen, berättar han.

Han vill inte ha det som i Rinkeby, där bara männen hänger på före­ning­en för att prata och dricka te. Han har startat en barn- och ungdomsverksamhet efter skolan och på helgerna. Nästa mål är utbildning och aktiviteter för kvinnorna. Viktigast än så länge är att sprida kunskap om det svenska samhället.

– Det är dags att skapa relationer mellan svenskar och somalier. Vi har börjat med att bjuda in svenskarna på en kopp kaffe. Nu ska vi försöka med kompisfamiljer. Det räcker inte med att bara kunna språket. Vi måste lära oss kulturen också.

Fördomarna är ömsesidiga. Somalierna tycker att svenskarna är tystlåtna, korrekta, vänliga människor som ”stänger dörren” och inte visar några känslor. Svenskarna ser konsti­ga kvinnokläder, en främmande religion, islam, och lata invandrare som vill leva på bidrag.

Kulturkrockarna blir tydligast i skolan. I Somalia är läraren en auktoritet som står vid katedern och undervisar. I Sverige får barnen en uppgift som de ska lösa själva. När somaliska barn tittar ner för att visa respekt undrar svenska lärare vad som är fel. För att inte tala om kulturchocken när somaliska föräldrar får höra att barnen tittade på film när de hade sex och samlevnad.

När barnen blir tonåringar flyttar kulturkrockarna in i familjen. Det händer i alla invandrargrupper, men många somaliska föräldrar är livrädda för att ta konflikter. De har hört ett seglivat rykte om att socialtjänsten kan komma och ta barnen ifrån dem.

Somalia har plågats av kaos, inbördeskrig och anarki i 20 år. Samma dag som LO-Tidningen besöker Fagersta dödar en bilbomb 70 människor i huvudstaden Mogadishu.

Samhället har slutat fungera. I stället blir klansystemet allt viktigare. Det luckrades upp under 1900-talet, men när samhället bröt samman blev klanen det enda sociala skyddsnätet. I exil är klanen ett nätverk som erbjuder skydd och hjälp. Därmed får många nyanlända sin första introduktion till Sverige av somalier som kom mitt i värsta 90-talskrisen när det inte fanns några jobb. Risken är att de förmedlar en negativ bild.

En annan nackdel är att klansystemet skapar klyftor mellan somalier. Den vildvuxna floran av somaliska föreningar är ett uttryck för det.

Så det kanske inte är Sverige som inte lyckas integrera somalierna. Det kanske är de inbördes splittrade somalierna som inte klarar av att integreras. Det kan vara förklaringen till att bara 30 procent har jobb mot 68 procent av alla invandrare.

Å andra sidan har somalierna i USA och Storbritannien flytt från samma kaos. Ändå lyckas de bättre. Benny Carlson, professor i ekonomisk historia i Lund, har forskat om exilsomalier i sex år. Han konstaterar att i USA skiljer det bara 14 procent mellan andelen somalier och amerikaner som har jobb. I Sverige är skillnaden 53 procent.

– Ett makalöst gap, säger han.

Sverige tar hand om nyanlända. I USA och Storbritannien får de klara sig själva. Det är lätt att få ett låglönejobb, det är enkelt att starta företag och förslumning av innerstäderna gör det lättare att hitta billiga bostäder och billiga lokaler för nya företag.

Under de senaste tio åren har minst 2 200 somalier flyttat från Sverige till andra EU-länder. En tredjedel har hamnat i Storbritannien. Majoriteten har startat egna företag. Sannolikt är det de driftigaste som har flyttat.

Handel och företagande har långa traditioner i Somalia. Tre somalier har redan kört i gång två företag i Fagersta – ett som driver en hemsida för somalier i Sverige och ett som levererar afrikansk mat – men många tycker att det för krångligt att starta eget i Sverige. Det har flyktinghand­läggarna i Fagersta tagit fasta på.

– Vi vill erbjuda starta eget-kurser som är anpassade för somalierna, berättar Elisabet Iveblad Grahn, chef på socialförvaltningens enhet för arbete och försörj­ning.

Arbete och försörjning är precis vad Fagerstas flyktingpolitik går ut på. Flyktingarna ska ut på arbetspraktik, till exempel städning, biltvätt eller fastighetsskötsel, inom några dagar. Och de ska erbjudas svensk­undervisning så fort som möjligt.

Nu har många varit ute på arbets­praktik i ett och halvt år. De är otåliga. De vill ha riktiga jobb. Nu. Frustrationen är tydlig i en grupp med 13 somalier som är samlad för de obligatoriska 60 timmarna av samhällsorientering.

– Vi går på arbetspraktik i ett eller två år, och sedan får vi höra: ”Tack, men vi kan inte anställa dig.”

Bara en enda har fått erbjudande om jobb, en kvinna som erbjöds att diska och städa svart för 25 kronor i timmen.

Tongångarna är mer positiva på äldreboendet Malmen. LO-Tidningen träffar tre somalier. Två har fått vikariat efter ett och ett halvt års praktik.

Arbetsledaren Drita Hasani kom från Albanien för elva år sedan. Somalier är duktiga på engelska, men hon ser till att intervjuerna görs på svenska.

– Vi kan. Och vi måste öva, säger hon.

Samma anda finns hos somalierna. Sadi Hessein Ali städar 7 till 11.30, studerar svenska 13 till 16.30 och fortsätter att plugga hemma på kvällen.

Många har kvar familjemedlemmar i Somalia och andra afrikanska länder. 200 barn och 60 vuxna kan komma till Fagersta när nya regler om anhöriginvandring träder i kraft den 1 juli nästa år.

Alla som LO-Tidningen träffar är inställda på en framtid i Sverige och majoriteten vill stanna i Fagersta.

– Det är bättre för barnen att växa upp här än i Stockholm, säger Mohammad Aden.