Det finns scener i Torbjörn Flygts roman Outsider, liksom i föregångaren, den Augustprisbelönta Underdog, som övertygar lika mycket som den skiraste och subtilaste teaterkonst. Julfirandet hos de blivande svärföräldrarna har en underton av ångest och tillkortakommande utan att detta alls behöver påpekas. Deras översvallande trevlighet är en tickande bomb som briserar först långt därifrån.

Och skildringen av huvudpersonens syster en avgrundsdag och -natt när hon samtidigt kämpar mot dotterns kräksjuka, tvättstugetanterna och den oförstående lyxliraren till restaurangägare är nyansrik som en långfilm.

– Monika, säger bossen, jag fattar ju att ungar blir sjuka. Det blev mina med. Men det funkar inte med personal som är borta titt som tätt. Det är ingen jävla social inrättning jag driver, utan en affärsverksamhet. Det förstår ju du också.

Ja vilket öra han har, Flygt. Och vilken outhärdlig, långrandig träbock han är, Johan, som är den som står för det mesta av berättandet i boken. Han öser på med tidstypisk rekvisita och klassmarkörer så till den grad att man måste läsa boken med skyffel istället för med tesked, skotta sig fram mellan de verkligt laddade, svårförglömliga passagerna. (Det finns många fler än dem jag nämnt.)

Det finns naturligtvis en sociologisk och psykologisk förklaring till att Johan berättar så illa. Han är alienerad och olycklig i sin framgångsrika tillvaro och vet inte riktigt varför och kompenserar det genom att ösa på med detaljer som framhäver hans klassmässiga osäkerhet.

Till exempel lanserar han århundradets obegripligaste fotnot, som förmodligen handlar om ett syftningsfel, men som också rymmer hela Johans ambivalens inför hur han ska omnämna sin mor, med förnamn eller som ”morsan”:

* Ja, jag använder det inkorrekta ”hon”, vacklande som jag är mellan morsan och Bodil. Även jag har svårare för nymodigheten än vad jag tänkt mig.

Detta är ett ytterst märkligt påpekande, tillkommet som för att framhäva själva obeslutsamheten, bortom och över all ängslan inför vad som eventuellt är korrekt eller moderiktigt. Som om Johan vill vara ”vacklande”.

Och fotnoten är som vi alltså vet inte ditsatt av lättvindighet, utan planterad av en författare med utsökt gehör för sociologiska tonfall.

Kanske finns en nyckel till konstigheten i frågan till vem han vänder sig, vem som är den underförstådde mottagaren av Johans samlade anteckningar om sitt liv, förda i den trängsta medelåldern.

Det vill säga: Vem bryr sig egentligen om hur han skriver, när han är mitt i färd med en gripande och mer eller mindre självrannsakande redogörelse för hur hans liv formats av tillfälligheter och av hemliga krafter han inte riktigt råder över?

Vem kommer med en tänkt grammatisk anmärkning som ger upphov till det inledande medgivandet ”Ja”?

Jag har inget färdigt svar på den frågan, även om den rymmer bokens kanske mest grundläggande gåta: Varför skriver du, Johan, och till vem?

Samma person, eller instans, är det förmodligen han uppträder inför med sin ambivalens, som liksom kråmar sig, inte bara i den här fotnoten utan genomgående i både Underdog och Outsider (och även i själva de lätt koketta, aningen överdrivna boktitlarna)?

Jag kommer inte så lite att tänka på den psykiatriska beskrivningen av hysteri, som ofta handlar om en dramatisering av frågan om könstillhörighet, både hos kvinnor och män. Frågan ”Vad är jag” levs ut i form av kroppsliga symptom.

Det är nånting liknande med Johans stil, så som Flygt iscensatt den. Han lider av galopperande klasshysteri, vilket manifesteras först och främst i hur han skriver, och i att han är maniskt intresserad av klass- och åldersmarkörer. Den överlastade stilen, skyddskåpan av ironier, betyder att han oavbrutet gör sig till inför nån som vi aldrig riktigt får reda på vem det är. — Kanske helt enkelt den han har försökt att vara men aldrig helt och hållet kan lyckas bli, eftersom begäret att lyckas i det förborgerligande åtti- och nittitals-Sverige inte är helhjärtat.

Det existentiella och stilistiska magplask man som läsare bevittnar kastar tillbaka frågan till en själv: Och vem är det DU försöker vara då? Samtidigt som den loppmarknadsliknande rikedomen på detaljer är en guldgruva för var och en som vill meditera över det symboliska kapitalets roll, hur klasskillnaderna yttrar sig och upprätthålls i alla sektorer av tillvaron.

För att återvända till den underliga fotnoten: Dess avslutande del är ännu mer komplex, läst som ett fall av klasshysteri: ”Även om jag har svårare för nymodigheten än vad jag tänkt mig.”

Finns inte här en avgrund mellan de två ”jag” som uppträder i meningen? Ett som iakttar och ett som försöker vara nånting han inte riktigt klarar av. Ett urtypiskt nutida predikament, fångat i ett språk som slår knut på sig själv.

Och frågan hänger kvar: Till vilket ”du” är ett sånt här reflekterande yttrande riktat? Vem tänks lyssna till bekännelsen?