Jag läser den tyske författaren och kritikern Hans Magnus Enzensbergers lilla bok om EU, byggd på tacktalet när han fick ett fint intellektuellt pris i Danmark. Den har titeln ”Gosemonstret Bryssel eller hur Europa omyndigförklaras” och finns ännu inte översatt till svenska. Det blir den säkert. Det borde den bli. Stillsamt och med massor av citat och statistik visar Enzensberger hur byråkratin växer på demokratins bekostnad, och har gjort det till ett egensyfte att växa. Han visar också hur det demokratiska underskottet skyls över genom att medborgarna behandlas som patienter på en anstalt. Fler poeter borde göra politiska analyser. Med känsla för detaljer och känsla för språk. Boken skrevs färdig i januari och rymmer därför bara en upplysande bakgrund till den pågående skuldkrisen: ”För betalningen står alltid just de som har minst skuld till misslyckandet. […] Receptet är inte nytt: socialisering av förlusterna, privatisering av vinsterna.”

Vad poeten gör är att visa vad kritik kan vara, och varför den är extra viktig i vår tid, när de officiella analyserna hävdar att det inte finns några alternativ till den politik som förs. Kritikern som flyttar sin analysförmåga från de sköna konsterna till politiken kan beskriva den politik som förs så att behovet av ett alternativ framstår underförstått.

Notisen publicerades i pappersutgåvan av LO-Tidningen den 28 oktober 2011, och nu är den sannspådd genom att boken kommit ut på svenska i Madeleine Gustafssons översättning (Karneval förlag) och med titeln Det mjuka monstret Bryssel.