Kvinnofrågor är maktfrågor

Förenade kvinnor del 1. Varför hyllas de som strider för barns rätt, medan de som kämpar för kvinnors rättigheter ofta hånas? Skillnaden stavas makt, säger Margareta Winberg, som inte längre bedriver jämställdhetskampen under partipolitisk flagg.

FN:s kvinnokonvention kom till för mer än 40 år sedan, 1979.

– Den har kompletterats med Pekingplattformen 1995, en plan för hur man ska jobba med konventionen. Men man har inte reviderat den, för man bedömer att den skulle bli sämre ur ett jämställdhetsperspektiv. Världen har gått bakåt, säger Margareta Winberg, ordförande för UN Women Sverige.

Ser du en backlash för jämställdheten också i Sverige?

– Ja. Jag ser inga politiska företrädare som med emfas driver frågorna, inte i något parti. Jag vet inte vad det beror på, för det finns väldigt mycket att göra.

Också Cedaw, kvinnodiskrimineringskommittén, som övervakar hur länderna lever upp till Kvinnokonventionen, har kritiserat Sverige.

Bland annat för den könsuppdelade arbetsmarknaden, för olika lön för likvärdigt arbete, för dålig kvinnorepresentation i bolagsstyrelser, för kvinnors sämre hälsa, för våldet mot kvinnor.

– Vi har tänkt gå igenom kritiken mer systematiskt, och pressa regeringen, säger Margareta Winberg.

När hon själv läste FN:s kvinno­konvention noggrant insåg hon att den tar upp allt som jämställdhetskampen handlar om också i Sverige. Också fackligt förtroendevalda skulle ha nytta av att lära sig den.

– Även på enskilda arbetsplatser så smäller det kanske högt att säga att det här har faktiskt FN bestämt, säger hon.

När FN i år samlar fyra enheter i en får UN Women ett helhetsperspektiv på genusfrågor. Den tidigare socialdemokratiska jämställdhetsministern Margareta Winberg hoppas på FN:s status och tyngd, och att det opolitiska arbetet ska locka en bredare skara, liksom dem som inte är vana att jobba politiskt – i styrelsen för UN Women sitter också en kristdemokrat, en folkpartist och flera utan politisk hemvist. Målet är att bygga upp arbetet med att påverka politiker, samt med information och insamlingar.

Bösskramlandet börjar först näs­ta år. Där ser Margareta Winberg svårigheter. Få kan säga nej till utsatta barn. Men till kvinnor …

– Jag har blivit väldigt utskälld för att jag jobbat för kvinnor, säger hon.

Värst var det när hon på uppmaning av ett kultursällskap 2002 pratade om Evert Taubes kvinnosyn, som den kom till uttryck i hans texter. Kvinnorna var underordnade männen, horor eller madonnor, och papporna frånvarande, sa hon. Aftonbladet skrev: ”Winbergs attack mot Evert Taube”, och vissångaren Olle Adolphson, som tidigare varit ordförande i Taubesällskapet, sa till samma tidning: ”Hon vill bara dra uppmärksamhet till sig själv”.

– Så mycket mejl och brev som jag fick då har jag aldrig fått.

Och då sjunger hon också själv Taubes visor, medveten om att han var en son av sin tid.

Hon är övertygad om att kolle­ger­na i regeringen med barnrättsfrågor på sitt bord inte blev utskällda för det.

– Det är mycket farligare med kvinnors rättigheter för då handlar det om makt. Kvinnor är offer men också individer och starka, och vill och ska ha makt.

Så ”skänk en slant för kvinnors makt” funkar inte som insamlingsramsa?

– Jag undrar hur många som skulle lägga pengar då. Det vore ett intressant test. Med den arbetsordning som råder, så stöttar man också barnen om man stöttar kvinnorna, säger hon. Själv tycker hon att debatten om barnfattigdom borde bytas ut mot föräldrafattigdom.

– Barn är inga isolerade varelser. De tjänar inga pengar, blir inte arbetslösa, får inte för liten sjukersättning. Men föräldrafattigdom slår inte an samma sträng i en valrörelse.