På Dellii House i Rinkeby Galleria köper jag en hel lunch för trettio kronor. Börek, sallad, yoghurtsås. Utanför restaurangen är det för en gångs skulle inte jättelång kö till bankomaten. Det visar sig bero på att den är trasig. Igen.

Sedan Nordea stängde igen sitt kontor för ett drygt år sedan är detta stadsdelens enda möjlighet att ta ut pengar. Politikerna försöker fixa det, men marknadskrafterna är inte med på noterna. Folk tjänar lite pengar här. Uttagen blir små och olönsamma.

I Rinkeby har samhällsservicen med skattekontor och försäkringskassa bommat igen och flyttar till det mer expansiva Kista. Med dem försvann de penningstarka tjänstemännen ur gallerians kundunderlag. Arbetslöshetssiffrorna är höga i stadsdelen och folk hänger runt mer än de köper. Handlarna går på knäna.

Är detta berättelsen om den annorlunda och exotiska förorten Rinkeby?

Ja, absolut. Men scenariot kunde lika väl ha hämtats från en mindre ort var som helst i Sverige.

Den som bor i Gästrikland, Värmland eller delar av Småland kan känna igen sig i att basal samhällsservice flyttar och försvinner, jobben blir färre och arbetslösheten stiger. Både i bruksorter på dekis och i betongförorter lider ungdomar av att bo på platser med låg status . Det påverkar deras självförtroende.

Tjejerna tar sig vidare genom att vara skötsamma och satsa på betygen i båda typer av svenska samhällen. Killarna stannar kvar i vanmäktiga, ibland våldsamma protester.

Men de här likheterna är få intresserade av. Den svenska debatten har en hög efterfrågan på Tenstas och Rinkebys särskildhet. Att studera mångetniska stadsdelar som Rosengård i Malmö och Tensta och Rinkeby på Järvafältet är en skriftlig genre i sig. I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra (2008)skrev Pontus Herin dagbok om familjens experimentflytt från Stockholms innerstad till Tensta.  Den utmärkta Världens bästa land: berättelser från Tensta, en svensk förort, (2007) marknadsförs med följande ord: ”Helvete, paradis eller mittemellan? När Anders Sundelin besökte Tensta insåg han att han beträdde okänd mark.”

Sen är det alla utvärderingar av den ändlösa radda av projekt som drabbar Järvafältet, istället för långsiktig integrationspolitik. Och forskningsrapporter.

Senast i raden är Lisa Kings avhandling Till det lokalas försvar – civilsamhället i den urbana periferin. (Arkiv förlag 2011) Hon visar på likheterna med resten av landet. Föreningslivet är aktivt vardagsnära och sekulariserat och ofta en förlängning av den egna etniska gruppens sociala liv.

Så är det ju med föreningslivet i Segeltorp eller Säffle också, men om dem skrivs sällan några avhandlingar.

Varför är det just Rinkeby det ständigt ska glos på i ett utanför- och ovanifrånperspektiv?

Det är uppenbart att debattens definition av vad som är förort är ganska snäv.

Kännetecken på en äkta förort är betong och höga hus byggda i snabb takt under miljonprogrammets fornstora dagar.

Dessa kännetecken återfinns bland annat i förortsområdena Storstugan och Grindtorp. Sextonvåningars punkthus bredvid en jättelik galleria. Hästskoformade mastodontlängor med en själlös parkeringsplats nedanför.

Men – om Storstugan talar ingen om utanförskap och arkitekturens nedtryckande verkan på människorna. Tvärtom! Här kostar en standardtrea nästan två miljoner, för miljonprogrammets snabbuppförda bostäder är här bostadsrätter. I bostadsannonserna för en trea i Grindtorp har de konventionella förortsorden om ödslighet och ensamhet bytts ut mot Högt och fritt läge.

Glömde jag säga att Storstugan och Grindtorp ligger i den välbeställda stockholmsförorten Täby?

På det seminarium om förorternas historia och framtid som jag besöker i Rinkeby Folkets hus berättar Per Wirtén, huddingebo och författare till boken Där jag kommer ifrån – kriget mot förorten, en rolig historia om när Berlusconi, som byggmästare i 1970-talets Milano, åkte på studiebesök till Skärholmen. Han såg, blev begeistrad, åkte hem och uppförde en kopia. Idag är Milano-Skärholmen ett högstatusområde.

Det är inte betongen det är fel på. Det är samhället, hävdade Per Wirtén frenetiskt genom hela seminariet. Han tycker att innerstadsnormen osynliggör att förorten är de flesta storstadsbors hem i staden och att det finns en fixering vid de fattiga förorterna. ”Varför talar vi aldrig om Vasastan som den segregerade plats det är, frågade han.

Det är hög tid att sluta glo på Tensta och Rinkeby som något annat. Ett land med den ganska stora invandring vi har, behöver ha hamnar. Ställen där de nyanlända kan lägga till, samla ihop sig och orientera sig i det nya landet.

Tänk New York för hundra år sedan eller East End i London. Namn med helt andra laddningar än Utanförskapsområden.

En sådan mer integrerad helhetssyn hindrar inte insikten att det finns mycket kvar att göra för integration och mot de nya klasstrukturer som växer fram. Men det kan gå fortare än man tror. Ungdomar som är uppväxta i Tensta och Rinkeby har i stort sett samma värderingar som den ungdomsgeneration de tillhör. Skillnaderna i synsätt finns mer mellan dem och deras invandrade föräldrar.  Det menar framtidsforskaren Thomas Fürth.

Det är här framtidens klassresenärer och begåvningsreserv finns.

Kristina Mattsson

Läs också...

...Victor Estbys romanrecension som börjar i hans egen förortssjälvbiografi. Hembygder utan historia.

Läs alla kulturartiklar under rubriken ”samhällsgeografi”