I Albyskolan i slutet av åttiotalet försökte klassföreståndaren få vår stökiga högstadieklass att bli stolt över hembygden i södra Stockholm. Vi sparkade sönder dörrar och mobbade lärare så att de slutade. Redan i sjunde klass var vi skolans värstingar. Några i klassen gjorde inbrott på skolan, snodde symaskiner och verktyg i slöjdsalarna, sparkade in fönsterrutor och hängde med Hammarbyklackens våldsammaste.

Men klassföreståndaren gav inte upp. Tog med oss till ett berg där vi kunde se ut över Albysjön och skogarna omkring. Flottsbrobacken som stack upp ur vattnet. Där gick en gång vägen mellan Stockholm och Södertälje. Över den gamla flottbron passerade Gustav Vasa på väg till sitt intåg i Stockholm midsommaraftonen 1523. Här stod på 1400-talet mot danskarna ett slag, som svenskarna vann. En sänka i närheten heter Jutegraven och ger en vink om vad som hände jutarna, ett annat namn för danskar. Fortfarande vaktar två fornborgar från järnåldern näset mellan Albysjön och Tullingesjön.

– Det här ska ni skryta med när folk pratar skit om Alby, sa klassföreståndaren. Kom ihåg det, det är här ni kommer ifrån.

Och så gjorde han en storslagen gest över sjön, bergen och skogarna.

Vi lyssnade inte, ville bara därifrån – berget och Alby – så fort som möjligt.

När vi slutade nian fick vi boken Tiotusen år i Botkyrka. En bok för ungdomar och vuxna om Botkyrkas intressanta historia av Erik Sundström och illustrationer av Lars Isacson. Boken var inbunden i pappband och utgiven av ABF Botkyrka-Salem. Jag bläddrade i vart fall i den och mötte i svartvita träsnittsliknande bilder den första Botkyrkabon som ensam kom strävande i en liten båt från Mälaren, kanske fram till berget klassföreståndaren tagit oss. Botkyrkas Jesusliknande helgon Botvid fyllde fiskarnas nät genom att be. Och blev ihjälslagen med sin egen yxa av en träl han köpt fri.

Jag lämnade Alby, men en del av mig blev kvar och en del av Alby följde med mig. Vår historia hade växt samman.

John Ajvide Lindqvist inleder romanen Låt den rätte komma in med en betraktelse av sin barndomsförort Blackeberg. Om inflyttandet, nybyggarandan, i början av femtiotalet. Bara en sak fattades: En historia. Skolbarnen fick inte göra arbeten om förortens förflutna. Platsen var fri från historiens hemsökelser och skräck. Och oförberedd.

En bygd utan historia är inte bara som tiotusentals personer som tappat minnet, utan kan också bädda för en vampyrinvasion. Eller en gråsuddig hopplöshet mitt i ingenting. Som i Carolina Fredrikssons nyutkomna, välknådade, ordskimrande sagoroman Flod.

Tolv-trettonåriga Alka och fem-sexåriga Kappen lever i en rutten husbil i ett ingenmansland vid floden Kadins strand, i skuggan av den stora bron som leder över till staden. Kanske är det ett slags apokalyps-Göteborg (floden kan vara Göta älv, bron Götaälvbron och ingenmanslandet industriområdet Ringön på Hisingen). Där två ensamma barn lever på svältgränsen utanför en stad, som ligger där som ett hot och en möjlighet. Barnen hålls vid liv av nyvuxna Ina som då och då kommer från staden med mat och hopp. Floden ger barnen saker andra skulle se som värdelösa: Gamla kartböcker, fågelfjädrar, avslitna båtfendrar och glasögonlinser blir användbara skatter för utfattiga barn med rik fantasi.

Alka försöker skapa sin historia med hjälp av ilandflutna bräder, slanor och nät. Bygga upp den kåkstad hon och Kappen bott i. Kåkstaden stadsborna rivit och fått Alka och Kappen att glömma. Författaren, tillika arkitekturstudenten på Chalmers Carolina Fredriksson låter Alka närmast Dogvilleaktigt bygga upp hus och gator. För att hon och Kappen ska lära sig vilka de är och var de kommer ifrån. Kappen förstår inte vad Alka gör och hon kan inte förklara så att han förstår. Till slut river hon allt. Men hon har lärt sig mer om var hon kommer ifrån och därmed mer om vart hon ska.

Victor Estby

Läs också...

Kristina Mattssons kritik av att förortsdebatten bara riktar in sig på vissa typiska förorter. I glesbygden Rinkeby.

Läs alla kulturartiklar under rubriken ”samhällsgeografi”