Yta blir djup blir yta

Märkliga saker inträffar med seendet när tre mästare födda i tre olika sekler får hänga bredvid varandra: William Turner, Claude Monet och Cy Twombly.

Såväl horisonten som gränsen mellan det inre och det yttre blir osäkra och spännande. Särskilt öppnar sig Twomblys målningar, som i det här sällskapet går från det abstrakta till det rumsliga, från att vara tecken på en tvådimensionell yta till att också rymma ett djup.

Omvänt blir besattheten vid själva ytan tydlig hos den dramatiske Turner och den prunkande Monet. Visserligen ägnade de sig åt avbildning, men det är färg färg färg som brinner glöder och slocknar i det ögonblick som fastnat på duken.

Monet känns till slut nästan prillig i sitt envetna undersökande av ljusvillkor och dimmor, på vippen att ramla ner i näckrosdammen.

Som motsats finns en underbar kontroll i en serie Turnerskisser: några få penseldrag på tomma papper, närmast ett kludd, dånar som det hav de porträtterar.

Och på tal om hav blir Twomblys triptyk ”Hero and Leandro” allt mera sorglig och vacker ju längre man står och ser allt dö ut.