Efter en lång och tuff kamp fick kvinnor rösta i riksdagsvalet 1921. Sedan dess har det hänt massor. Och inget. Mycket är ”same old thing”, säger kvinnoaktivisten Joa Bergold på LO.

Genom förra århundradet och fram till i dag har samma kärnfråga följt jämställdhetskampen: Hur löser vi omsorgen om barn och gamla? Hur ska arbetsmarknadspolitiken samspela med familjepolitiken?

Det säger Joa Bergold, utredare på LO, och en nutida kvinnorättsaktivist.

För det är där skon klämmer. Då som nu. Detaljfrågorna har varit olika, och framsteg har tagits, inte minst genom vår utbyggda offentliga barnomsorg.

Illustration: Emma Virke

Men faktum kvarstår: Kvinnor tjänar i snitt mycket mindre än män, har sämre arbetsvillkor och arbetsmiljö och jobbar i högre grad deltid.

Och allt detta hänger på ett eller annat sätt samman med att kvinnor fortfarande till största delen sköter omsorgen om barn och gamla.

En annan ”same old thing” som följer aktivisterna är motståndet. På 1910-talet handlade det om öppet förakt och tydlig misstro mot kvinnors kompetens. Nu är motståndet inte alltid lika uttalat.

– Jag möter motstånd kanske framför allt i form av ointresse, säger Joa Bergold.

Männen tycker att de håller på med de riktiga frågorna.

Man kan i efterhand tycka att frågan om allmän och lika rösträtt borde ha varit viktigt för hela arbetarrörelsen. Under 1800-talet var rösträtten förunnad samhällets manliga elit (inte förrän 1918 fick alla män, också ur arbetarklassen, rösta). Men kvinnosynen var patriarkal också inom rörelsen, där klasskampen sågs som viktigast (även om ledaren Hjalmar Branting stod på deras sida).

Och rösträttsrörelsen, som startade i liten skala men snart spred sig över landet och fick 17 000 medlemmar i över 200 lokalföreningar, stred i mer än 15 år innan segern var vunnen.

– Rösträttsrörelsen var den stör­sta kvinnorörelse som Sverige sett utanför de politiska partierna, sä­ger journalisten och författaren Barbro Hedvall när hon under Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i år berättar om sin bok Vår rättmätiga plats, om kampen för kvinnlig rösträtt och om varför den tog längre tid än i övriga Norden.

Liberala kvinnorörelsen hade också sin ledare, Karl Staaf, med sig, men försökte förena sig med högerns kvinnor. Det var först när liberalerna släppte högern – som tyckte att rösträtten skulle hänga ihop med inkomst och förmögenhet, också när det gällde kvinnor – och lierade sig med Socialdemokraterna som framsteget kunde nås.

– Varje progressiv rörelse går igenom tre stadier: förlöjligande, diskussion och acceptans, säger EU-minister Birgitta Ohlsson när också hon under bokmässan pratar om Barbro Hedvalls bok, som hon tycker borde bli årets julklapp.

Den visar att det gäller att det finns kvinnor som är modiga nog, säger hon.

Samtidigt tycker hon att det är tragiskt att historien upprepar sig. Ofta är hon ensam kvinna på EU:s ministermöten. En gång var de två. När hennes ”ruggigt begåvade” finska kollega Astrid Thors avslutade sitt anförande sa den spanska utrikesministern:

– Astrid, du är en så passionerad kvinna, vi kanske skulle spendera en helg ihop.

Det har funnits olika hinder ge­nom åren. Kvinnors kjolar har ansetts för breda för riksdagen. Och det har inte funnits en kvinnorörel­se, utan flera. Många kvinnor tyckte, då som nu, att det är bra att ta hand om hemmet.

– Vad jag förstår så lever många tv-program på det, att kvinnor i Hollywood gillar sina hem, men det har inget med feminism att göra, säger Barbro Hedvall.

Joa Bergold ser en backlash för jämställdhetsarbetet.

– Ingen vill kalla sig feminist, ingen vill peka på strukturella problem och kallas överförmyndare, säger hon.

– Vi har en jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni, som inte vill kalla sig feminist. Och när jag träffar förtroendevalda i förbunden så har vi ofta intensiva diskussioner om begreppet.

Backlashen började någon gång på 1980-talet, anser hon. När tanken på att individen ska lösa sina egna problem växte sig stark.

– Och nu har den borgerliga regeringen genomfört reformer som är en förlängning av de tankarna.

– Kan vi med obruten värdighet tala om jämställda löner samtidigt som vi säger att service­sektorn har för höga löner? Då får man kanske säga: Vi slåss inte för jämställda löner, vi anser att det är viktigare att kunna köpa billiga tjänster, säger Joa Bergold.

En av anledningarna till att rösträttskampen tog tid var att många av aktivisterna hade äkta makar i maktpositioner – och mot dem var de mer förstående och återhållsamma i sina krav. Samma familjens överenskommelser förekommer också i dag:

– Man ska inte skriva någon på näsan. Allt ska ske över köksbordet. Och då förlorar man maktperspektivet, som är grunden i jämställdhetspolitiken.

Under 1930-talet tillsattes en kommitté för att få ordning på en fråga som väckt mycket kritik: Gifta kvinnor som jobbar inom offentlig verksamhet stjäl arbete från familjeförsörjarna, ogifta och män.

Men när den statliga kvinnoarbetskommittén kom med sitt utlåtande 1938 hade utredarna (bland andra Karin Kock och Alva Myrdal) vänt på frågan: Gifta kvinnor ska jobba, de ska dessutom förmås att vilja skaffa barn och fortsätta förvärvsarbeta. Ett halvår senare kom vad som kan ses som en tidig jämställdhetslag, som förbjöd uppsägning av gifta kvinnor inom staten.

– Där gör man den första riktigt tydliga kopplingen mellan familjepolitik och sysselsättningspolitik i ett samhällsekonomiskt perspektiv, säger Joa Bergold.

Grunden för en svensk modell med två familjeförsörjare läggs. Men också för en särbehandling av kvinnor.

För kampen om rätten till heltid, som facket nu för, bottnar i att kvinnors deltid tidigare sågs som en bra politisk lösning för både hem och samhälle.

1944 tillsattes en utredning för att undersöka möjligheten till deltidstjänster i offentlig sektor.

– Det är lustigt, för då sa ar­betsgivarna inom vård och omsorg nej. Arbetet krävde kontinuitet för att hålla en hög kvalitet.

När så deltidsarbetet blev vanligt på 1960- och 1970-talen (efter att dåvarande Ams, Arbetsmarknadsstyrelsen, försökt övertala arbetsgivare om anställningsformen) blev försörjningsfrågan ett problem.

Först sågs deltiden som en politisk lösning, men ett praktiskt problem. När samhället senare gjort sig beroende av anställningsformen sågs den som en praktisk lösning, men ett politiskt problem, enligt Joa Bergold, som kommit halvvägs med en avhandling i ämnet.

Nu är hon personligen övertygad om att det behövs en delad föräldraförsäkring för att skapa möjligheter för ett jämställt arbetsliv.

– Jag har en kompis som är på ett möbelsnickeri. Han ville jobba 80 procent för att kunna hämta på dagis, men fick så mycket skit från sin arbetsgivare, som sa: ”Så här gör man inte på vår arbetsplats.” Att vara den som tar det här steget är inte lätt. Man kan behöva stöd i lagen.

Nu ger regeringens delegation för jämställdhet i arbetslivet nytt hopp, i frågor som föräldraförsäkringen och deltider, enligt Joa Bergold, som dock beklagar splittringen i LO-förbunden om jämställdhetspotten.

– Det hade varit bra att fortsätta ta de här små stegen. Långsiktigheten är viktig för allt förändringsarbete, säger hon.
Illustration: Emma Virke