Spela försiktigt

Jag läser en nyutkommen skrift om hur man blir rik genom att köpa aktier billigt för att sen sälja när de uppnår sitt realistiska värde.

Det är inte alls så enfaldigt som det låter.

”Ihärdighet ger framgång” står det redan i den gamla kinesiska spådomsboken I Ching. Och vad Joel Greenblatt egentligen lär ut är att man ska jobba på lång sikt och på bred front och inte ge upp. Inte vänta sig storkovan bums.

Sen har han en formel också. Bland all den information som finns att tillgå ska man kolla på två saker: relationen mellan vinsten (brutto) och omkostnader, samt mellan vinsten och hur mycket det skulle kosta att köpa hela bolaget och lösa in alla lån. Då får man två handfasta jämförelsetal.

Jag känner igen det där sökandet efter Metoden från när jag spelade på travet. Utan större framgång. Och väldigt måttligt. Mest för den intellektuella tillfredsställelsens skull.

De stora klippen finns inte – såvida man inte sitter inne med väldigt speciell och väldigt tillförlitlig kunskap om en viss häst. Och dessutom gott om kapital.

Travspelandet handlar om ett målmedvetet arbete för att dra fördel av att de flesta gissningar går åt fel håll. Därför att de är gissningar, och därför att de drar med sig varann.

En del hästar blir undervärderade, och därför värda att satsa på med lämpliga strategier. Det funkar inte varje gång, men det betalar sig på sikt.

Förutsatt att man lär sig tolka överflödet på kunskap, helst reducera ner det till några få överskådliga saker att hålla reda på, t ex ”Har han vunnit på sistone och då mot vilket motstånd jämfört med dem han ställs mot i det här loppet?” eller ”Har hon en chans att ligga bra till när slutspurten kommer?”

Sen behövs det bara pengar och tålamod (och det ena förutsätter förstås det andra).

Att spela på travet ska helt enkelt vara en investering och inte en spekulation. (Återigen med undantaget: Satsa så mycket du har råd med om du sitter inne med tillförlitlig information som inte är allmänt känd.)

John Maynard Keynes, tänkaren och nationalekonomen, som nu går mot en renässans åtminstone på det akademiska planet, dock inte hos de politiska beslutsfattarna, är också en vän på travbanan.

Han började som sannolikhetsforskare innan han blev inblandad i världspolitiken och till slut lade fram förslag som förändrade hela synen på statens uppgift. Och i boken On Probability (om sannolikhet) från 1920 finns roten till hela hans intellektuella rörlighet formulerad.

Där de flesta andra sannolikhetsforskare utgår från en objektiv verklighet – de så att säga intar Guds position – utgår Keynes från den handlande människans med nödvändighet begränsade kunskap. Det är därför av yttersta vikt att i varje läge veta vad det är man vet, och vilken form av kunskap man har: vissa situationer är till exempel matematiskt beräkningsbara, andra inte.

För de fall där kunskapen inte är tillräcklig har Keynes termen ”subjektiv slump” – ett tillstånd som alltså kan förändras till exempel genom vetenskapens framsteg, medan ”objektiv slump” handlar om utfall som inte kan förutsägas hur mycket man än vet. Kaosteori, kort sagt.

Och det här är alltså inte filosofiska hårklyverier, utan en hjälp för att tänka efter hur man bör handla där man befinner sig. På travet, på aktiebörsen eller inom politiken.

Ta en av de bärande tankarna i huvudverket Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar, nämligen att statsmakterna måste ta ansvar för att göra investeringar i en krissituation där sådana inte är lönsamma på kort sikt för kapitalisterna.

Därför att alternativet att inte göra nånting alls sannolikt skulle leda till att ekonomin stannar av.

En spelsituation, men med helt andra villkor än travets och aktiespekulationens. Det som ytterst står på spel är själva tilltron till framtiden.

Kretsloppen är också helt ojämförbara. Bara själva pengarna har de gemensamma.

Travet bygger på en totalisatormodell, det vill säga att hela vinstpotten (efter avdrag för omkostnader och skatter) fördelas till var och en som satsat på vinnaren, proportionellt mot insatsen.

Aktiemarknaden bygger på ständig tillväxt: det fylls på mer pengar hela tiden därför att allt fler småsparare blir inblandade. Årlig vinstutdelning plus värdestegring gör därför det hela till en god affär, åtminstone till för några år sen.

Och så politiken, som förutom att utveckla samhället till det bättre ska hålla pengakretsloppet igång och modet uppe genom att garantera att allt går till på rätt sätt, och även genom att trycka nya pengar, bildigt talat: pengarnas existens är ju mestadels virtuell numera.

Men politiken har slutat fylla på med pengar (förutom nödhjälp till banker) och ägnar sig som bekant numera mest åt budgethållning, skattesänkningar och utförsäljningar. Framtiden får klara sig själv.

Man skulle också kunna beskriva läget som att banledningen har lämnat tornet och befinner sig bland de andra losersarna på stallbacken. Ja eller möjligen vid ett fönsterbord i restaurangen.

Jag skulle som sagt vilja ha med mig Keynes till Solvalla nästa gång, och om jag börjar spara i aktier enligt Greenblatts modell sker det också i Keynes anda. Som jag uppfattar honom.

En försiktighet som inte innebär förlamning utan tvärtom förverkligar framtiden genom att satsa de pengar man har till buds på att bygga nya verksamheter som man har koll på hur de kommer att fungera och en idé om vad de kommer att göra för nytta.

Till exempel grundandet av det brittiska Kulturrådet, Arts Council, som var en av de sista saker Keynes hann genomföra, och som varit en förebild för alla länders kulturpolitik, tills det numera håller på att strypas ihjäl genom besparingar.

Jag är inte den bäste att förklara nationalekonomiska sammanhang, men det är inte nationalekonomerna heller (se dock notisen om Skidelskys nya bok och listan med andra läsvärda böcker).

Men min våghalsiga amatörism, som jag villigt tillstår, är också den i linje med Keynes syn på den subjektiva kunskapens begränsningar. En tidningsartikel är också en handling, en insats i ett spel. Jag investerar min erfarenhet från travet i ett helt annat sammanhang och skapar i bästa fall nya tankar och perspektiv.