Konst som förstår samtiden

Göteborgsbiennalen argumenterar för konsten som en egen och möjlig väg att förstå och hantera turbulenta tider.

Curatorn Sarat Maharej övertygar genom att lyfta fram konstverk som vill mer, och som lyckas förena politik, aktivism och estetik.

Som i det högst konkreta utbytet mellan tid och handlingar/arbete i Antonio Vega Macotelas (född 1980) omfattande projekt ”Time Exchanges”. Tillsammans med 365 interner på fängelset Santa Martha Acatitla i Mexico City utvecklade Macotelas ett enkelt och konkret handelssystem med tid som valuta och handelsvara: Medan konstnären gjorde tjänster utanför fängelsets slutna rum utförde internerna olika handlingar eller arbetsuppgifter som tog exakt lika lång tid att utföra.

I ett exemplar av Alexandre Dumas Greven av Monte Cristo kan vi se hur internen Ismael endast med hjälp av sitt finger och sina tics grävt ett djupt hål genom bokens sidor samtidigt som Macotelas ägnat sig åt att försöka leta rätt på Ismaels älskade. Tvålarna med sin urkarvade text, frottagen med mönster från cellgolvet är resultat av liknande tidsutbyten, som Antonio Vega Macotelas visar som delar av sitt eget konstverk.

Åsa Sonjasdotter (född 1966) är lika påtagligt handgriplig när hon samlar och odlar olika potatissorter, varav flera inte är godkända av EU för storskalig odling. På Röda Sten luktar det därför just nu både jord och potatis kring installationen ”Potatisens ordning” eftersom de olika potatissorterna ligger i säckar på grova lastpallar. På varje pall ligger det dessutom en bunt papperspåsar att lägga potatis i för eventuell hemtransport. Den tryckta texten på påsen sätter den aktuella potatissorten i sitt sociokulturella och ekonomisk-historiska sammanhang.

Intresset för alternativa handlingsplaner inom en på flera sätt väldefinierad och begränsande struktur, fordonsindustrin, är någonting som den brittiska konstnären Liam Gillick (född 1964) fördjupat med sitt pågående konstprojekt ”Construction of One”.

Här presenteras material om tillverkningsmetoder och sätt att organisera arbetet med Volvofabriken i Uddevalla som utgångspunkt.

I slutet av 1980-talet genomfördes nämligen den så kallade Uddevallamodellen. Idén var att bryta det löpande bandet och i stället låta fordonen monteras ihop av arbetslag vid stationer där karosserna stod stilla. Idag är det dock snart tio år sedan de sista kvarvarande resterna av Uddevallamodellen försvann.

Ljudverket består av en föreläsning (på engelska) av en mängd olika dokument och rapporter som mer eller mindre abstrakt diskuterar produktionsmodellen vid Volvofabriken i Uddevalla.

Olika forskningsrapporter varvas med andra källor till en mångbottnad berättelse om arbetslivets villkor och krav på kreativitet.

Att i hörlurar lyssna på verket samtidigt som man i cafeterian på Bohusläns museum kan blicka ut över en del av hamnen i Uddevalla ger verket en speciell känsla för platsen man just då befinner sig på.

Just där och då känns tanken på konsten som en alternativ plattform, eller som ett Pandemonium att utgå ifrån, väldigt självklar.

Thomas Olsson