Stödet för socialförsäkringarna är starkt, och svenskarna tror inte att de sjuka och arbetslösa fuskar till sig ersättning. Men allt fler arbetare tvivlar på att de själva ska få nytta av sjukförsäkringen den dag de behöver den.

Det visar Stefan Svallfors, professor i sociologi vid Umeå universitet, i en rapport till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen.

Sedan mitten av 1980-talet har synen på välfärden, och viljan att betala för den, följts genom enkätundersökningar. De har visat att svenskarnas stöd för gemensam välfärd är starkt.

När Stefan Svallfors nu uppdaterar den förra undersökningen, som gjordes 2002, med en motsvarande enkät 2010 har det generella mönstret inte brutits – snarare tvärtom.

Under mellantiden har Sverige upplevt högkonjunktur, ekonomisk kris och en politisering av skiljelinjen mellan dem som arbetar och dem som inte gör det (sänkt skatt för den förra gruppen, hårdare bandage för den senare).

Men uppslutningen kring kollektivt finansierade försäkringar har stärkts. Tidigare var högre tjänstemän inte lika förtjusta som arbetare i gemensam finansiering via skatter och arbetsgivaravgifter. Kanske inte oväntat, eftersom sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna omfördelar stora summor från tjänstemän till arbetare. Men 2010 vill även de högre tjänstemännen ha kollektivt finansierade försäkringar.

Samtidigt är fler redo att själva betala mer i skatt 2010 än 2002, om pengarna går till exempelvis sjukvård, pensioner och skola.

Ett annat uttryck för det starka stödet för socialförsäkringarna är att färre än någonsin tror att de missbrukas, alltså att de sjukskrivna egentligen inte är sjuka, eller att de arbetslösa skulle kunna få arbete om de bara ville.

Svenskarnas breda stöd för gemensamma, kollektivt finansierade försäkringar är med andra ord obrutet. Men i fråga om hur försäkringarna fungerar har någonting hänt. Tilltron minskar, särskilt i fråga om sjukförsäkringen, i viss mån även arbetslöshetsförsäkringen.

Och här finns påtagliga klasskillnader, som har vuxit under 2000-talet. Medan de högre tjänstemännen i allmänhet anser att sjukförsäkringen fungerar väl tror många arbetare att de inte skulle klara en månads sjukskrivning utan allvarliga konsekvenser. Arbetarna har också en dystrare syn på a-kassans förmåga att ge en hygglig levnadsstandard.

Än större blir skillnaden när friska Medelsvenssons jämförs med sjuka och arbetslösa. De senare har mycket lägre tillit till att socialförsäkringarna ska ge ett gott skydd för dem själva, eller för människor i allmänhet. Den här skillnaden har vuxit under 2000-talet.

Att de grupper som behöver socialförsäkringen mest har lägst förtroende för hur den fungerar kan ses som ett politiskt misslyckande. Fast det beror förstås på vilket perspektiv man har, resonerar Stefan Svallfors.

Om avsikten med förändringarna i sjukförsäkringen och a-kassan var att öka avståndet i levnadsstandard och trygghet mellan dem som arbetar och dem som lever på ersättningar, och på så sätt ge starkare drivkrafter för arbete, är ju ökad otrygghet bland de marknadssvagaste grupperna bara bra.

Pensionera sticker ut i rapporten om svenskarnas syn på välfärden.

Nästan hälften av de tillfrågade tror inte att den statliga pensionen ger en acceptabel levnadsstandard. Det är betydligt fler än de som tvivlar på sjukförsäkringen och a-kassa. Misstron delas av alla klasser.

Särskilt stark är misstron numera bland dem som fyllt 65, och alltså har egna erfarenheter av pensionssystemet. År 1997 var det de yngsta som inte trodde att den offentliga pensionen skulle ge en hygglig standard.

Rapporten har presenterats för den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, där samtliga riksdagspartier är representerade. Ledamöterna hade inga invändningar, enligt Irene Wennemo, huvudsekreterare i utredningen.

– Det är bekymmersamt att tilliten till att försäkringen ger ett bra inkomstskydd har minskat, och att skillnaden mellan olika grupper har ökat. Samtidigt är det bra att viljan till gemensam finansiering, som hela tiden varit stark, har ökat ytterligare.