Anneli Jordahl och jag har liknande erfarenheter av hur en plats kan kräva sitt och hur en människa kan tränga sig på. Vi har båda skrivit om Ellen Key fast på olika vis.

När Anneli Jordahl flyttade till Bie i Sörmland lämnade hon Stockholmslivet och började skriva skönlitterärt. Först Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) där hon skrev om Ellen Keys stora kärlek Robinson och hennes hushållerska Malin på Strand. Men på Strand hade hon själv aldrig varit. Men det hade jag, skrivit och tagit bilder och gjort en bok. När hon skrev om Ellen Key fanns bilderna i boken och resten fantiserade hon fram.

Inte hade jag tänkt skriva en bok om Ellen Keys Strand när jag kom dit första gången. Antagligen hade Anneli Jordahl inte planerat att skriva om en kurort innan hon flyttade till platsen där Augustenbad en gång låg.

Platsens ande eller själ, genius loci, är ett begrepp inom arkitekturen. Det handlar om stämningen på en ort. Vad viskade lövsuset i de gamla trädalléerna i det forna Augustenbad, vilken historia bar platsen, vad hade hänt i huset som kallades Paradiset, inte långt från Anneli Jordahls eget, och vilka var människorna?

Processen var att gjuta liv i platsen, i det begravna, återupprätta rivna hus och låta dåtidens klientel och klassamhälle flytta tillbaka. Varje tid har sin hälsotro; hydroterapin, användandet av kallvatten var 1800-talets melodi såväl i Augustenbad som på kurorter i Sundsvall, Uppsala och Hjo. Dåtidens hälsohem var långt från vår tids käcka Spa-mys i frotté. Här gällde inte det imbecilla ”skäm-bort-dig”. Tvärtom.

Redan omslaget till Augustenbad en sommar skickar signaler. En siluettklippt paviljong i svart, konturerna av en man och en kvinna i profil vända mot varandra, svarta skuggor mot en vämjelig rosagredelin bakgrund. Lila är lidandets färg.

En hälsning till Richard Berghs kända tavla Nordisk sommarkväll, där en kvinna i hellångt gräddvitt och en man i mörk kostym, står framför en balustrad med utsikt över en spegelblank sjö. Kyskt och romantiskt enligt tidens ideal. 1890-talets framsida. Paret hade inte fått stå där om de hade haft fransosen, det vill säga syfilis, den skamliga veneriska sjukan som var fjärde man spred på 1890-talet.

Det deformerade, icke uppvisbara förpassades till Augustenbad, till huset som cyniskt nog kallades Paradiset. I boken visar sig där den fiktiva rättsrådinnan Amanda Eggerts i skymningen, smittad av sin man, själv har hon varit honom trogen. Detta öde delade hon med många kvinnor.

Parallellerna till hur dagens HIV-smitta sprids i de afrikanska länderna är slående. Liksom hur kroppen ruttnar av både syfilis och lepra.

Anneli Jordahl hittade Reglorna, de stränga föreskrifterna för kurbaden, hon tog också hjälp av Karin Johannissons Den mörka kontinenten och Ebba Witt-Brattströms Dekadensens kön och hon letade intervjuobjekt som kunde ha minnen av platsen. På så sätt fick hon syn på det okända yrket glansstrykerska och fiktionen fick ta vid. Det dyker upp i den unga Marias gestalt, hon bär arbetarklassens öde på sina axlar, redan hårt arbetande med att stryka männens löskragar och manschetter, men med drömmar om studier och ett annat liv.

Maria träffar på bokens huvudperson, den mediokre poeten Anders Öman, hitskickad tre månader på fruns familjepengar för att med hjälp av kallt vatten bli av med sitt tunga beroende av starka drycker. Han tillhör de så kallade förstaklassarna och inleder en ödesdiger bekantskap med rättsrådinnan Eggerts. Själv är han sprungen ur underklassen, vilket gör att han inte räds Lasarettet där de obemedlade får nåden att bo och nyttja vattnet nattetid. På midsommarnatten lyckas han få sig ett förbjudet rus just där, träffar senare på Maria och bestiger henne med diffusa löften om framtida studier. Det kan inte gå mer illa än det gör.

Skammen och skulden är enbart kvinnans, som på många håll i världen än idag. Det var långt till faderskapserkännanden och penicillin som botar syfilis. Anneli Jordahl har skrivit en sorglig berättelse som tränger under huden och stannar kvar.

Ingela Bendt