I  veckan tillkännagav medieprofilen Marcus Birro att han ville bli partiledare för Kristdemokraterna. Trots att han snabbt drog tillbaka kandidaturen, fick han sparken från sitt jobb som programledare för Kvällsöppet i TV 4. En programledare för ett samhällsprogram kan inte vara partiledarkandidat för ett riksdagsparti, menade TV 4.

Det är frestande att göra sig lustig över situationen. ”Birros bekräftelsebehov sprang före hans hjärna”, som Fredrik Virtanen skrev i Aftonbladet. Men kanske har Birro faktiskt uppfattat den mediala logiken helt rätt. Det som blir pinsamt är i så fall att han inte försöker dölja det.

Birros roll i Kvällsöppet har hittills varit att leverera åsikter; gärna lite lagom spektakulära och uppmärksamhetsframkallande. Hans KD-sympatier har inte heller varit någon hemlighet. Eftersom TV 4 gav honom programledarjobbet, har de uppenbarligen uppskattat honom i rollen som åsiktspajas. Nu offrar de honom snabbt för att rädda sin trovärdighet.

Det är ovanligt att journalister, utöver ledarskribenter, kan kopplas direkt till ett parti. Men samtidigt blir det allt vanligare med ”oberoende” reportrar och kommentatorer som är allt annat än opartiska. Eftersom deras oberoende sällan ifrågasätts, påverkar de förmodligen människor mer än Marcus Birro hade kunnat göra som programledare och KD-partiledarkandidat.

I våras rapporterade TV 4:s politiska reporter Ulf Kristofferson från Miljöpartiets kongress. Ett högst rimligt beslut om att verka för mer vegetarisk mat i offentlig verksamhet kommenterades med att miljöpartisterna tycktes ”brinna för att reglera vad människor gör och äter”.

Kort efter massakern på Utøya i somras lade SVT:s Mats Knutson ut texten om det skandalösa i att Håkan Juholt inte avbröt sin semester. Då hade en uppenbart djupt berörd Juholt ändå genast uttalat sig, och berättat att han hade erbjudit Jens Stoltenberg stöd. Samtidigt var Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt närmast osynlig, och valde att åka på semester två dagar efter Utøyahändelserna. Det nämndes inte ens av Knutson.

Detta är två små exempel, som passerade rätt obemärkt. Men visst; det är en illusion att man kan vara helt neutral och opartisk. Det betyder dock inte att det saknas grader i helvetet.

Journalister som har en roll där det är meningen att man inte ska ta ställning, måste sträva efter att inte göra det. För en nyhetsjournalist, eller en programledare i ett debattprogram, kan det till exempel innebära att ge utrymme åt olika perspektiv i förhållande till en viss fråga. Att konsekvent vägra göra det är minst lika illa som att vara ledare för ett samhällsprogram och KD på samma gång.

Hanna Pettersson