Känslan av underlägsenhet

I en episod i Det var inte jag bjuds Eva och Einars mamma Anna in till Einars och hans vänners litteraturgrupp. De ska analysera Brott och Straff av Dostojevskij och Anna ger den ”tio av tio, mer om det hade varit möjligt”. Anna som uppmuntrat sina barn att studera möter plötsligt deras kamraters klassförakt när hon inte på rätt sätt kan förklara varför hon tycker så mycket om boken, trots att hon förmodligen läst fler böcker än de andra tillsammans.

Denna episod bar jag med mig när jag skulle förbereda mig för seminariet om Kjell Johansson. Varför tycker jag så mycket om de här böckerna? Vad borde jag ta upp? Varför är jag så nervös?

Under flera tillfällen när jag läser böckerna sammanfaller min rädsla och mina klasserfarenheter med Evas. Eva är rädd för allt, för det förflutna, för framtiden och för det som är just nu. Det är en klassbetingad rädsla hon tidigt fått sig tilldelad. När Eva som vuxen ska förbereda sig inför terminens undervisning som lärare på ett vuxengymnasium beger hon sig till Kungliga biblioteket. Hon vill veta allt innan hon sätter igång, är livrädd för att avslöjas som en bluff ifall hon inte kan allt.

Jag lyfter blicken från boken och funderar över varför jag känt mig tvungen att läsa böckerna två gånger, plus alla andra böckerna i serien innan jag skriver det här. Varför tänker jag att de borde bjudit in fler professorer istället?

Kjell Johansson har tecknat ett skickligt porträtt av känslan av underlägsenhet.

Eva och Einar växer upp i ett hem fullt av motsägelser. Kärleken är stor, smärtan och skräcken lika så. Pappa Johan dricker och är våldsam. Kärlek och smärta hör ihop berättar Eva, och hon och Einar lär sig att hantera rädslan och farorna på olika sätt. Eva, som är storasyster och känner att hon måste ta ansvar, genom att se allt, inte vända bort blicken, ständigt hålla koll på alla. Einar genom att titta bort, dra huvudkudden för öronen och låtsas att ingenting är fel. I ett försök att dela smärtan och ansvaret som Eva tycker att hon måste ta tvingar hon ibland Einar att lyssna och skrämmer honom med övernaturliga väsen. När hon väl sen kan säga att hon bara hittade på ges också en chans att trösta sin bror och för en gång skull ge honom en kort stunds glädje.

Jag lyfter blicken från boken och min barndoms nätter kommer till mig. Hur pappas arbetslöshet tog ifrån honom allt värde, gjorde honom arg, oberäknelig. Hur utsattheten och klasserfarenheterna förändrar människor. Hur man kunde ligga på andra sidan om tunna väggar och lyssna efter sånt man inte alls ville höra. För förmågan att stänga av och glömma var en lyx man inte tyckte sig ha råd med.

Einar försöker glömma, kanske lyckas han pga sitt yrke, för skrivandet kan vara en glömska, men Eva brottas med sitt bagage. För Evas psyke är ömtåligt. När hon misslyckas med att skydda sin bror från våldet i hemmet blir hon även arg på sin mamma. Hon är arg för att hon flydde in i böckernas värld när det var som värst, gjorde sig döv och blind för omvärlden och det som skedde där.

Alla i familjen Johansson har sitt sätt att hantera en hård verklighet. Eva genom att se allt, försöka ta på sig smärtan. Anna genom att fly in i böckernas värld. Johan har alkoholen och fantasierna och Einar glömskan.

Eva som trots våldet ser upp till sin far tar så småningom över hans fantasier. Men där Johan föreställde sig det finaste som kunde hända, fantiserade ihop de mest fantastiska historier om hur dom, familjen Johansson, en dag skulle bli rika och respekterade så lär sig Eva istället att det bästa sättet att skydda sig är att föreställa sig det absolut värsta man kan tänka sig. För om det sen skulle hända är det inte så farligt, för det har liksom redan hänt.

Eva som vill ha kontroll på allt lär sig tidigt att analysera minsta förändring och tonläge hos de runt omkring henne för att kunna förutspå saker innan de sker.  Men hon har också lärt sig att ingen går att lita på, de som älskar dig är också de som gör dig mest illa. Det är en insikt full av rädsla och ensamhet och den enda Eva vågar lita på är hunden King.

I sina försök att förstå vad som format henne bestämmer sig Eva för att besöka sina kusiner på Skogstorp där hon och Einar tillbringade en sommar som barn. Hon har nu gjort den klassresa som hennes mamma så djupt önskade henne, utbildat sig till lärare och slits med sin nya position i samhället. I Skogstorp får hon också se sig med skogstorparnas ögon. Där Eva trodde att hon skulle hitta sina rötter och likar möts hon av förakt.

För mellan dem och henne står den Eva är idag, klassresenären. Och finns det något man inte ser väl på är det folk som lämnat sitt hem och sin plats. Hon är en ”Johanunge”, en svikare, precis som när hon var barn. Skogstorparna förväntar sig inte att hon ska förstå deras utsatthet, de föraktar henne på samma sätt som hon föraktat alla som kommit uppifrån. Eva som inte är bekväm i sin nya position tänker att det egentligen inte handlar om henne, utan om en högt utbildad kvinna från Stockholm. Och den bilden stämmer inte alls med den bild hon har av sig själv.

Eva fick tidigt lära sig att ”Från de som har makt att bestämma finns ingenting gott att vänta”. Myndighetsperson kan man inte lita på. När jag läser följande sammanfaller än en gång mina minnen med Evas erfarenheter:

”Jag vet att för den som nödgas att ta mot, är varje gåva en plåga. Jag vet vikten av att gåvor ges i det fördolda, från främling till främling, om de alls ska ges. Det är en pina att veta vem givaren är, och att veta att givaren känner ens identitet är en än större plåga. Den som tvingas acceptera nådehjonets roll uthärdar smärtan genom att skratta bakom sin plågoandes rygg. Ja det finns också andra sätt. Men för några brister det och givaren får dyrt betala för sin skymf. Hur kunde det ske, det är alldeles obegripligt, säger folk och talar i sin enfald om förövarens ondska när de i stället borde fundera över vilken skuld den har som på andras bekostnad gjort sig god”

Jag lyfter blicken från boken och minns alla tillfällen jag och min syster som barn var tvungna att be föräldrarna till de andra tjejerna i fotbollslaget om skjuts till matcher och träningar, hur vi absolut inte ville lyfta luren och stå i skuld till dom med vår fråga. Det man som barn var tvungen att be andra om kostade mer än man hade råd att betala i med stolthet. Men det är väl så: de som ger vill känna sig goda, då duger inte den mer anonyma skattepolitiken.

Kjell Johansson sa härom veckan att vara fattig är att vara elak, en elakhet som kommer ur förnedring. Man sparkar neråt. Till slut även Eva. Hon hatar Skogstorparna.

”Det finns helt enkelt sådana som är av sämre sort, smutsigare, snuskigare och fattigare, i alla bemärkelser. Opålitliga och förslagna, gapar eller tiger, allt efter vad som är bäst passar deras syften. Fega är de, fast de försöker dölja det  med fjäsk eller med stöddighet. Folk som de är ingenting värda utom förakt, de är värda allt förakt de får. Jag föraktar dem. Jag hatar dem och allt de står för…Ja, jag hatar mig själv.”

Kanske åkte hon till Skogstorp för att hitta en enkel lösning på varför hon mådde så dåligt. Med hennes ord ”Vilken stark lockelse att ändå acceptera en roll man tilldelats. Man slipper söka efter den människa man är”.

Kusinerna Bruno och Sixten är ”legitimerade sjukpensionärer”, och när en socialsekreterare och ett kommunalråd kommer på besök på Skogstorp sätter de en ära i att vara traktens skräck och fasa, den enda makten som de har kvar.

”Jag tänker att Bruno och Sixten vida överträffar nidbilden av sig själva, och det är mycket nära nu att jag skriver rakt ut att de ska hålla inne med sina komplex, för det och ingenting annat är vad det här handlar om. Men jag tiger. Och jag undrar hur de vågar uppträda med en sådan respektlöshet, om också det är ett spel? I så fall är de på väg att driva det för långt. Teater eller inte, minst lika utmanande är det och lika obehagliga följder är att vänta, eftersom det inte ankommer på sådana som dem att sätta sig upp mot överheten.

En gång tillhörde också jag denna kast av föraktade, men ingen i vår familj uppträdde som skogstorparna nu, som om de hade makt att injaga fruktan i människor. Fruktad var aldrig min familj annat än som ett avskräckande exempel… Nu tycks samhället sakna behov av sådana som vi var, och som skogstorparna är. De föraktade har blivit de vällyckade helt likgiltiga, fyller alltså inte längre någon som helst funktion.”

Men kanske har ändå Eva fel där. Se Sverige de senaste åren, där alliansen använt argument om de i ”utanförskapet” för att förbättra för dem i ”innanförskapet”

Genom böckerna slits Eva med sin klassresa. Agget mot hennes mor Anna växer även av känslorna av otillräcklighet som klassresan gett henne. Nu känner sig Eva inte tillhörig någonstans.  Hon tänker att det hade varit bättre ifall de inte pluggat vidare och utbildat sig. Hon har tagit sig upp på någon annans bekostnad, lagt beslag på någon annans platser. För som Eva säger till Einar:

”Det är mycket vi vunnit men väldigt mycket vi förlorat också”.

Och så fortsätter hon:

”Kommer du ihåg vad pappa sa en gång. Du driver dem för hårt Anna, sa han. Det kan hända att de kommer att gå långt, men de kan lika gärna hamna på dårhus.”

Det bästa med Kjell Johanssons böcker är också det som skaver mest, vi får inga svar på vilka av Evas minnen som är sanna, det ges inga andningshål för att orka läsa om hur dåligt Eva mår över en verklighet som aldrig varit till hennes fördel. Böckerna är alltså som livet själv, vi bär de ryggsäckar vi tvingades ta på oss som barn. Då gjorde vi precis som Eva, lyssnade på sagorna om den fattiga som visade sig vara en prinsessa, historierna våra föräldrar berättade om hur vi en gång skulle bli rika och få känna tillhörighet till resten av samhället. Hur allt skulle bli bättre om vi bara kom hemifrån, pluggade vidare.

Men historien upprepar sig, klassamhället står kvar. Visst var det en fantastisk tid då vi växte upp, Eva, vi blev lovade så mycket. Nu vet vi att vi tvingades ärva våra föräldrars rikedomar.

Jenny Wrangborg