Från frigörelse till uppgörelser

Har arbetarlitteraturen en framtid? Det var frågan som ställdes när översättaren och litteraturvetaren Philippe Bouquet besökte Lund och förde ett panelsamtal med forskarna Magnus Nillson och Jimmy Vulovic samt författarna Fredrik Ekelund och Björn Larsson (tillika professor i franska).

Och utforskandet av frågan om framtiden gick som sig bör via det förflutna. Vad var det som gjorde det möjligt för trettitalet att blomstra av självbiografiska romaner och kollektivskildringar?

Ett svar var att arbetarförfattarna hade varandra, att de tillsammans blev starkare i all sin inbördes olikhet.

Ett annat svar var att de bars upp av samhällsutvecklingen. Deras berättelser om individer som bryter sig lösa förkroppsligade övergången från fattig-Sverige till välfärds-Sverige.

Ett tredje svar var att arbetarförfattarna förfogade över ett levande språk, som var mer verklighetsanpassat.

Det går säkert att anföra ännu fler förklaringar, i gränslandet mellan etik, politik och estetik. En av litteraturens huvudfunktioner, framhöll Vulovic, är ju att synliggöra människor bortom kategorier och klassifikationer, eller som det heter i ett romankapitel om öknamn bland hamnarbetare som Fredrik Ekelund läste upp: ”Då blir ju bilden av honom så mycket mänskligare.”

Men vad är det då som betingar dagens uppsving för litterära skildringar av erfarenheter kopplade till klass och/eller samhällsgeografiska skillnader?

Det tristaste och ofrånkomligaste svaret är nog att ojämlikheten är tillbaka värre än på länge. En annan förklaring är att utvecklingsoptimismen har upphört, med Fredrik Ekelunds ord: ”det politiska ljuset har dött, det är borta idag”.

Litteraturen bärs inte upp av tron på en framtid längre, frigörelse har ersatts av uppgörelser, kan man kanske sammanfatta det. Och då blir arbetarlitteraturen annorlunda, kanske på sätt vi inte kan föreställa oss.

Och desto viktigare blir det att fortsätta prata om arbetarlitteratur. Som Magnus Nilsson påpekade, är det en term som innebär ett bestämt sätt att läsa, mer än att det pekar ut en viss typ av litteratur med typiska kännetecken.

Så så länge orättvisorna består kommer det att finnas arbetarlitteratur. Och termen, med den lässtrategi som den inrymmer, kommer att fortsätta växla i popularitet. Tills den kanske ersätts av en annan. Av ett annat gränsland etik-politik-estetik.

Arbetarförfattarna hade alltså en gemenskap, en gemensam berättelse och en ambition att utvidga språket. Och det där hängde ihop, och understöddes av den politiska utvecklingen, och även av arbetarrörelsens kulturpolitiska insats för att möjliggöra publicering, inklusive brödskriverier, och göra insatser för spridning i massupplagor.

Idag är alla mycket ensammare.